Mörka tankar om whisky

Loch Dhu - The Black Whisky

Mörka tankar om whisky

Fråga någon om den bästa whiskyn som de njutit av och svaret blir ofta en känslomässig beskrivning, inte bara om whiskyn, smaken och doften – utan även om tillfället och de som var med. Att exklusivitet är en del av upplevelsen är inget konstigt då det lätt tillgängliga inte kittlar sinnet lika mycket som det svåra och ouppnåbara, och till exklusiviteten är pris starkt kopplat. Men är en dyr whisky alltid bättre än en billigare? Naturligtvis en fråga utan vettigt svar, men ändå är den ständigt närvarande i världen av whisky.

Nu till dagens reflektion, inget nytt under solen men ändå. Varför är priserna på mörk whisky högre än de för en ljusare whisky? Tittar man i Systembolagets hylla eller på resan så är min slutsats att mörk whisky är dyrare än ljus. Vid vissa tillfällen blir det väldigt tydligt, till exempel senast på flygplatsen i Aberdeen, där det finns flertalet buteljeringar från Glen Grant via Gordon McPhail, på samma hylla. Ljus sprit har ett lägre pris jämfört med den mörkare spriten. Det är ju givet tänker någon, ålder gör att whiskyn mörknar och således ett kvalitetstecken, och priset går upp då tillgängligheten minskar. På flygplatsen i Aberdeen var dock åldersskillnaden i flera fall bara ett år eller två. Att det är OK med sockerkulör för att justera färgen i skotsk whisky är säkert inget nytt för flertalet men med det i åtanke blir färgfokuseringen ännu mer oroväckande.

Än mer ifrågasättande blir jag när jag tänker på mitt eget förhållande till mina bästa whiskyupplevelser, doften med ton av gräs, exotiska frukter, williamspäron, torv, tjära lite tång. Första sippen där smaken först är en upplevelse av mäktig dominerande komplexitet, för att sedan bjuda upp till dans med mörka bär, perfekt mogna äpplen och päron, röda frukter, svaga toner av stall och en balanserad fat ton allt i en mycket väl balanserad torvighet, en palett som länge bjuder på överraskningar, den ena bättre än den andra. En mycket god whiskyvän beskrev samma tillfälle och whisky smak och doft med de nu i bekantskapskretsen legendariska orden ”Smörj mig o store herre”. Inte för att jag riktigt förstår vad det innebär att bli smörjd, men häftigt är det säkert, färgen är hur som helst inte omnämnd i några av våra beskrivningar.

Vid ett annat tillfälle fick jag kommentaren ”denna är så mörk så den kan jag inte dricka”! När jag frågade varför, var svaret ”ju mörkare desto rökigare, och rökigt var inte alls gott”. Att jag vid samma provning hade med den rökiga, om än inte jättemörka, Ileach, som inmundigades med positiva kommentarer, var inget som bekom mannen det minsta, allt var kopplat till färgen.

För den som fortfarande tycker att den mörka färgen är en nödvändighet för en god whisky skulle jag vilja rekommendera en riktigt mörk whisky, dock inte helt enkel att få tag i längre, nämligen Loch Dhu. Svart som natten, eller möjligtvis synden, till och med såld med orden ”The Black Whisky”. Naturligtvis är smaken som baken, men jag kan med min erfarenhet påstå att denna whisky är inte bra, i min värld är den ett riktigt lågvattenmärke. I grunden ett mediokert destillat toppat med ordentliga doser av E150 eller möjligtvis att destilleriet köpt ett billigt parti Kinesisk soja på EBay och sedan blandats. Resultatet är dock att färgen inte behöver ha någon koppling till kvalitén på innehållet.

Därmed skulle jag vilja göra ett påstående, färgen behöver inte betyda någonting för upplevelsen av whisky, men det kan ge en signal om vilken grundtyp det rör sig om, så när du provar whisky nästa gång eller står framför hyllan och skall köpa, tänk inte så mycket på färgen för den är en väldigt liten del av att njuta av whisky. Så häll dig en dram, sätt dig på favoritstället, stäng ögonen och motstå dragningen till den mörka sidan!

Håkan Andersson
Barrelhouse

Läsarnas forum

Du vet väl om att du kan kommentera våra krönikor och ge din åsikt om ämnet?

Längst ner på sidan hittar du funktionen för att kommentera och göra din åsikt hörd.

Välkommen in i debatten!