Det brann en eld en gång – om röken vi älskar

The Ileach Smoke

Det brann en eld en gång – om röken vi älskar

Inte någonstans i världen är man lika förtjust i rökig whisky som i Sverige. På Systembolaget toppar storsäljare som The Ileach, Laphroaig och andra rökbomber statistiken, och så snart det kommer någon ny ppm-stinn whisky från Octomore, Bowmore eller Springbank så rusar vi till Systembolagen för att stångas vid hyllorna. På de riktigt stora marknaderna är det tvärtom, rökig whisky är svårare att sälja. Låt oss ta ett steg in i rökdimmorna och försöka förstå vad det egentligen är som gör oss svenskar så förälskade i just rök.

Kanske ska man söka förklaringen till den rökiga whiskyns popularitet djupt ner i vår nations steniga moränjord. Att röka kött, fisk och andra livsmedel har alltid varit ett sätt att konservera vår mat som annars skulle förstörts i vårt kalla, fuktiga och långa tider kärva klimat. Redan människorna som levde här när inlandsisen drog sig tillbaka rökte sin mat. Den pyrande alröken trängde in i våra gener och har gjort att vi numera har upphöjt skinka, böckling, ål och andra rökta godsaker till gastronomiska nationalklenoder. Vi har till och med utropat något så obskyrt som rökta fiskägg till nationalpålägg och förpackat dem i en gul och blå tub som blivit mer svensk än svenska flaggans dag. Våra pursvenska smörgåsbord, våra julbord, våra högtidsbjudningar är ofta ett frosseri i rökt mat. Och naturligtvis går det inte tänka sig en svensk hotellfrukost utan bacon – vi är ett av de länder i världen där man äter mest bacon per capita. Kan man överhuvdtaget tala om en nations gemensamma smak så är troligen rök vår minsta gastronomiska nämnare.

Men den svenska fascinationen för rökig whisky kan kanske söka sin förklaring på ett helt annat plan. Vi som lever här vid gränsen till det beboliga, där tundran möter taigan, har alltid haft elden till att värma oss, skydda oss eller laga vår mat. En sprakande eld har blivit en del av vår trygghet. Vi är föga förvånande det land i världen som har flest braskaminer i våra hem. Vi har ett romantiskt förhållande till elden och röken som inte riktigt finns på samma sätt i andra kulturer. Alla som har gått på ett svenskt dagis har blivit påklädda sina bävernyloner och utdragna i den lite kusliga skogen för att grilla korv vid någon brasa. Varenda tonåring har suttit en förälskad, eller avundsjuk, sommarkväll på en strand och sjungit Tomas Ledin till en sprucken gitarr och försökt undvika den flyktiga röken genom att flytta sig närmare och närmare den man egentligen vill vara ensam med, och vilka ljuvliga tankar väcks inte inom oss när vi tänder våra lyxutrustande trädgårdsgrillar för att äntligen får bränna på sommarens första fläskkarré. Doften av rök har sedan barnsben trängt djupt in i våra kläder, i våra gener och har blivit en del av vår gemensamma kulturella identitet. Vi har ett romantiskt förhållande till rök som vi förmodligen är ganska ensamma om.

Man kan fråga sig vad detta beror på och till en del är det nog kulturellt betingat. Det handlar om arv och miljö, och det liv vi lever och har levt på våra breddgrader. Men det kan också ha med något så trivialt som allemansrätten att göra. Det spelar nästan ingen roll var i Sverige man bor så finns det en grillplats, en sjö, en strand där man kan och får göra upp eld. Kommer vi ner på kontinenten finns vare sig skog eller sjö på samma sätt, och inte heller möjligheten för dagisbarn, förälskade tonåringar eller vem det än är att enkelt göra upp en eld och njuta av den sprakande veden och doftande röken. En sådan enkel sak som en lägereld är betydligt mer komplicerat i många andra länder.

Kanske har vi med detta resonemang närmat oss förklaringen till att rökig whisky är så populär i Sverige, men sanningen kan ju också vara en helt annan. Rökig whisky är ju så rykande gott.

Bonfire