Kategorier
Uncategorized

Aflodal granskar elitbuteljeraren Liquid Sun

Det finns många ’independent bottlers’. Alltså företag som säljer whisky utan att äga ett destilleri. Branschens veteraner heter Gordon & MacPhail och William Cadenhead, båda med anor från slutet av 1880-talet. Yngre aktörer är Signatory, Ian Macleod och Murray McDavid. Just dessa råkar faktiskt också vara destillatörer, i tur och ordning: Benromach, Springbank, Edradour, Glengoyne, Bruichladdich. Bortom bjässarna finns mängder av småttiga ”oberoende buteljerare”, ofta enmansfirmor som hankar sig fram på att buteljera enstaka fat. Som Liquid Sun. Ett helt nytt märke från tysken Carsten Ehrlich. 1999 startade han Malt Mara med Roland Puhl för att handla med samlarwhisky (nedlagt våren 2011). 2002 drog han igång The Whisky Fair i Limburg, en elitwhiskymässa känd för sin höga kvalitet. Härifrån kom årligen en specialtappning och strax utökades takten med whiskysläpp under hela året. 2008 flyttades utgivningen till The Whisky Agency. Etiketterna är konstfullt utsmyckade med fjärilar, hajar, fossiler, blommor av designbyrån Christian Kloft.

Låt oss kika på senaste kapitlet i Ehrlichs whiskysaga, Liquid Sun. Ursprungligen ämnad för den japanska marknaden har serien hittat till Sverige. Med Ehrlichs rykte förväntar man sig hög klass. Och det är riktigt bra. Inte spets men å andra sidan är det svårt att få tag i superfat på den s k spotmarknad som småbuteljerare är hänvisade till. Pärlan i samlingen är en Longmorn från 1975 (ett gyllene år som producerat mången fantastisk whisky). Detta är ett gudabenådat fat för sin ålder. Tack och lov inte sherry utan ett 250-liters hogshead-fat sammanfogat av bourbonstavar. Omfångsrik komplex fruktmun direkt ur flaskan, ett helt underbart fruktkalas, kaxigt syrlig attack med ekigt djup, funkar bra hela vägen, både vid ’cask strength’ och vattnad. Ingen besvärande ek att tala om. På gränsen till solitär med 93 poäng. Priset är detsamma som produktionsåret, värd varenda krona. Samma höga klass håller en nysläppt 43-årig Bunnahabhain från 1968 hämtad ur ett återanvänt sherryfat. En stor personlighet med underlig mun, säregen balansgång mellan goda gammelestrar och mer krävande äppelskalsbeska, eken är luftigt pappig i början innan den skärper sig och blir torrare. Enastående sötaktig finish med karaktärsfull grapefrukt/äppelskalbeska, väldig oljig fetma gör det hela lagom jobbigt. I höstas kom ett annat fat från samma destilleri. En 42-åring likaså hämtad ur återanvänd sherry-ek vilket är smart, vinet räddar whiskyn från en smärtsam ekgrundstötning. Stillsamt smålyxig, tillbakadraget gammelestrig. Munnen är behållningen, paraderar estrar i lugn mak innan eken hinner ifatt, frukten bjuder motstånd i eftersmaken som är befriande enkel. Vatten accentuerar smakerna, vältrande estrar möter bubblande beska, strålande! Tyvärr lägger eken ut en lite väl mastig sötbeska i eftersmaken. Doften förblir stum, sherryn hjälper inte, täpper snarare till. Habilt fatval av Carsten men överårigt, fast vem tackar nej till en 60-talare nu för tiden?

Ord hyser ett stort mälteri tillhörande Diageo. Maltwhiskyn får alldeles för lite uppmärksamhet även om destilleriet ger ut den som 12-åring på utvalda marknader. Liquid Suns 15-åring är snäppet vassare än huswhiskyn. Temat är detsamma, en hyllning till äppelkalasandet som är så vanligt i maltwhiskyvärlden. Intressant är att eken stagar upp eftersmaken vilket gör whiskyn till ett gediget bygge, applåder!

I Elgins förorter ligger Linkwood. Ett ekvilibristiskt stringent destillat som älskar sin frukt. Den här batchen är märkligt nog torvrökt, säkert ett strandat experiment för att få fram ”billig” fastlandsrök till blended-katalogen inom Diageo. 24-årig ek adderar krydda med förtar ej frukten. Resultatet blir omtumlande fruktighet vid fatstyrka innan eken stänger butiken. Lite vatten drar in eken tidigare och frukten kvävs nästan, inte bra. Dubbelvattnad lossar fördämningarna: rik frukt följs av en explosion av kryddor, en tät intensiv väv där torvrök tas med sent. Om arom och eftersmak behöver vi inte orda. En något skitig fruktnäsa friskas upp enkelvattnad och eftersmaken är lång, fet och gungigt sötaktig, överraskande ren. Munnen är resan värd.

”Riktig” rök får vi från Islay i form av en utsökt gammal Caol Ila. Ovanligt stor utgående doft, likörlikande sött vitt vin får äpplig klangbotten vattnad, överallt modest rökig. Drickvänlig redan vid fatstyrka, enkel och god rökimpregnerad sötma med motspänstig medicinal jod i eftersmaken. Komplexiteten väcks med lite vatten, lagom rök varvas med äppelkompott, allt ändar i sötaktig enkel rökfinish. Dubbelvattnad blir gommen än finare med mjuka övergångar mellan frukt och rök och faktiskt en underbar finish a la åldersestrar där lätt flygig rök bär. Prisvärd lyxrökare för både whiskyfolk och noviser, lär ta slut kvickt, skynda att handla!

Allt är inte guld som glimmar. Med Glen Garioch 1990 missar Liquid målet helt. På pappret talar allt för en suverän whisky, ställets nyrenoverade husbuteljeringar är ju glimrande, visserligen har man ofta problem med konfliktfyllda näsor vilket beror på att kampen i käften är så intensiv och halsbrytande. Här framstår aromen som dum, kolabelamrad likt en ungwhisky. Sötdränkt mun badar i kolasås, eken är spårlöst försvunnen. Lite vatten förlöser en ursinnig krydda som går överstyr, allt är bara för mycket. Borde inte ha satts i flaska. En ungkola-stinkande 10-åring från Bunnahabhain får en att sucka uppgivet, varför ge ut detta? Det värsta är att whiskyn faktiskt blir charmig om man vattnar ner den dubbelt. En godis-virre för den ovane whiskydrickaren, den som är pretentiös står inte ut, återigen hög fördumningsfaktor.

En annan besvikelse är lågländaren Littlemill. Stället är saligt bortgånget, skönt eftersom spriten inte dög, beskbruten på ett elakt sätt. Tänk att många sherryfatsår nästan får styr på eländet. Whiskyn bollar med pappkartong och skogig beska i nosen och kvaddad parfymbeska i käften. Behöver mycket vatten, då drivs den sturiga spritbeskan undan och en fin ljus äppelfrukt träder fram. En udda fågel som funkat bättre i vodkasvängen…
[minimal_table]

Whisky Art nr Pris Bedömning Poäng
Longmorn 36 år 1975 51,1% 20238 1975 kr EXC.BRA++ A23 S24 E22 K24 = 93 p
Bunnahabhain 43 år 1968 46,5% 10423 2149 kr EXC.BRA++ A22 S23 E24 K23 = 92 p
Caol Ila 30 år 1981 52,9% 10429 1525 kr EXC.BRA+ A22 S24 E22 K23 = 91 p
Linkwood 24 år 1987 54,6% 10314 1299 kr EXC.BRA A20 S24 E22 K23 = 89 p
Bunnahabhain 42 år 1968 47,8% 20237 1925 kr EXC.BRA A20 S24 E21 K22 = 87 p
Glen Ord 15 år 1996 53% 10402 785 kr BRA++ A20 S22 E22 K22 = 86 p
Bunnahabhain 10 år 2001 51,6% 10279 825 kr BRA+ A17 S19 E20 K20 = 76 p
Glen Garioch 21 år 1990 54% 10404 1085 kr BRA A18 S18 E19 K18 = 73 p
Littlemill 22 år 1989 52,2% 10163 1399 kr BRA– A16 S18 E18 K18 = 70 p

[/minimal_table]

Kategorier
Uncategorized

En whisky kan inte vara 70 år gammal

En whisky kan inte vara 70 år gammal. Det har i alla fall en känd tv-profil slagit fast på en whiskyprovning som han höll inför 50 häpna deltagare. Lite anmärkningsvärt måste jag säga.

Vi ska inte förhasta oss utan låt mig ge er lite bakgrund till det hela. Enkelt förklarat kan säga att ekfat är en form av behållare, eller förpackning om man så vill, som förr användes till att frakta och förvara olika livsmedel i, som smör, fisk och allehanda alkoholhaltiga drycker.

Nu är det inte riktigt så enkelt att bara för att man har ett ekfat och häller ren sprit i det så får man ut något som smakar gott att dricka efter några år. Snarare tvärtom. Ekfat är personliga individer och uppför sig alla olika.

En del är exceptionellt bra, en del medelmåttiga och något går inte att använda på grund av att det läcker eller är surt och innehållet blir förstört. Sedan blandar man innehållet från olika fat för att jämna ut toppar och dalar och får därmed en jämnare och stabilare kvalitet på sin whisky.

Ibland utvecklas ett fat på ett exceptionellt sätt och då är chansen stor att man buteljerar fatet som ”single cask” för att framhäva whiskyns fantastiska kvalitet som fatet bidragit med. Det finns i princip inget ”bäst före datum” för fat, utan man måste regelbundet kontrollera dem. Allteftersom de ”mognar” om uttrycket tillåts, bestämmer man när det är dags att tömma dem och vad innehållet ska användas till. Liksom en del människor har extremt bra gener och blir mycket gamla med hälsa och minne intakta, kan en del fat bli mycket långlivade och innehållet i faten blir bara bättre med åren.

30 och 40 år gammal whisky har flera destillerier som en exklusiv standardutgåva i sina sortiment. Priset brukar skvallra om att det är små kvantiteter som finns tillgängliga. Ibland dyker det upp en och annan 50-årig whisky. I bland från ett enda fat vilket är extremt sällsynt. Ibland är det blandningar från ett par tre fat. Bara det ganska unikt med tanke på att det varje år dunstar cirka 2 – 3% av innehållet. Det så kallade änglarnas andel.

Och så helt plötsligt dyker det upp ett fat som är ännu äldre med bibehållen kvalitet på innehållet. Ett sådant exempel var när Symposion här om året presenterade en Glenlivet som var strax över 70 år gammal. Jag var själv inbjuden till pressträffen i Stockholm på Café Opera. En på det hela taget mycket unik och trevlig tillställning med prominenta gäster. Både Michael Urquhart från Gordon & MacPhail som levererat fatet och Thomas Kuuttanen höll varsin kort introduktion.

Jag ska villigt erkänna att jag var skeptisk till en så gammal whisky. Men när jag väl fick prova den så var den gudomlig med ett djup i smaken som jag aldrig tidigare upplevt. Helt fantastisk helt enkelt och jag kände mig mycket privilegierad.

Och så tillbaka till whiskyprovningen som ägde rum den 7 mars på restaurang Harrys i Norrköping. Efter en kort reseberättelse med lite whiskysnack fick deltagarna prova fyra olika whiskys. Sedan avslutades det hela med en frågestund och det var där det gick snett. När ifrågavarande tv-profil och whiskyboksförfattare slog fast att det dunstar whisky ur faten, vilket är korrekt, och därför måste extremt gammal whisky vara blandningar, för annars skulle de vara under 40% alkohol, vilket är olagligt. Det säger mer om hans okunnighet än om whiskyn tycker jag. Hur som helst har i alla fall jag druckit en whisky från ett fat som var 70 år och inte under 40%. Och ryktet går att Gordon & MacPhail har fler fat i sina förråd med likartad dignitet. Den som lever får se, jag menar förhoppningsvis prova.

Konnässör Jerry Lindahl