Kategorier
Uncategorized

Mörka tankar om whisky

Fråga någon om den bästa whiskyn som de njutit av och svaret blir ofta en känslomässig beskrivning, inte bara om whiskyn, smaken och doften – utan även om tillfället och de som var med. Att exklusivitet är en del av upplevelsen är inget konstigt då det lätt tillgängliga inte kittlar sinnet lika mycket som det svåra och ouppnåbara, och till exklusiviteten är pris starkt kopplat. Men är en dyr whisky alltid bättre än en billigare? Naturligtvis en fråga utan vettigt svar, men ändå är den ständigt närvarande i världen av whisky.

Nu till dagens reflektion, inget nytt under solen men ändå. Varför är priserna på mörk whisky högre än de för en ljusare whisky? Tittar man i Systembolagets hylla eller på resan så är min slutsats att mörk whisky är dyrare än ljus. Vid vissa tillfällen blir det väldigt tydligt, till exempel senast på flygplatsen i Aberdeen, där det finns flertalet buteljeringar från Glen Grant via Gordon McPhail, på samma hylla. Ljus sprit har ett lägre pris jämfört med den mörkare spriten. Det är ju givet tänker någon, ålder gör att whiskyn mörknar och således ett kvalitetstecken, och priset går upp då tillgängligheten minskar. På flygplatsen i Aberdeen var dock åldersskillnaden i flera fall bara ett år eller två. Att det är OK med sockerkulör för att justera färgen i skotsk whisky är säkert inget nytt för flertalet men med det i åtanke blir färgfokuseringen ännu mer oroväckande.

Än mer ifrågasättande blir jag när jag tänker på mitt eget förhållande till mina bästa whiskyupplevelser, doften med ton av gräs, exotiska frukter, williamspäron, torv, tjära lite tång. Första sippen där smaken först är en upplevelse av mäktig dominerande komplexitet, för att sedan bjuda upp till dans med mörka bär, perfekt mogna äpplen och päron, röda frukter, svaga toner av stall och en balanserad fat ton allt i en mycket väl balanserad torvighet, en palett som länge bjuder på överraskningar, den ena bättre än den andra. En mycket god whiskyvän beskrev samma tillfälle och whisky smak och doft med de nu i bekantskapskretsen legendariska orden ”Smörj mig o store herre”. Inte för att jag riktigt förstår vad det innebär att bli smörjd, men häftigt är det säkert, färgen är hur som helst inte omnämnd i några av våra beskrivningar.

Vid ett annat tillfälle fick jag kommentaren ”denna är så mörk så den kan jag inte dricka”! När jag frågade varför, var svaret ”ju mörkare desto rökigare, och rökigt var inte alls gott”. Att jag vid samma provning hade med den rökiga, om än inte jättemörka, Ileach, som inmundigades med positiva kommentarer, var inget som bekom mannen det minsta, allt var kopplat till färgen.

För den som fortfarande tycker att den mörka färgen är en nödvändighet för en god whisky skulle jag vilja rekommendera en riktigt mörk whisky, dock inte helt enkel att få tag i längre, nämligen Loch Dhu. Svart som natten, eller möjligtvis synden, till och med såld med orden ”The Black Whisky”. Naturligtvis är smaken som baken, men jag kan med min erfarenhet påstå att denna whisky är inte bra, i min värld är den ett riktigt lågvattenmärke. I grunden ett mediokert destillat toppat med ordentliga doser av E150 eller möjligtvis att destilleriet köpt ett billigt parti Kinesisk soja på EBay och sedan blandats. Resultatet är dock att färgen inte behöver ha någon koppling till kvalitén på innehållet.

Därmed skulle jag vilja göra ett påstående, färgen behöver inte betyda någonting för upplevelsen av whisky, men det kan ge en signal om vilken grundtyp det rör sig om, så när du provar whisky nästa gång eller står framför hyllan och skall köpa, tänk inte så mycket på färgen för den är en väldigt liten del av att njuta av whisky. Så häll dig en dram, sätt dig på favoritstället, stäng ögonen och motstå dragningen till den mörka sidan!

Håkan Andersson
Barrelhouse

Läsarnas forum

Du vet väl om att du kan kommentera våra krönikor och ge din åsikt om ämnet?

Längst ner på sidan hittar du funktionen för att kommentera och göra din åsikt hörd.

Välkommen in i debatten!

Kategorier
Uncategorized

Tre chanser till en stor whiskyupplevelse

Symposion har verkligen hittat guldkornen bland faten i Gordon & MacPhails skattkammare i Elgin. Vi kan stolt säga att vi gjort det igen. Speciellt framtagen för prenumeranterna av Symposions nyhetsbrev, presenterar vi nu tre olika sorters maltwhisky i tre olika prisklasser: Macallan Speymalt 1965, Glen Grant 1962 och Rosebank Connesseuirs Choice 1991.

Alla oberoende buteljerare köper fat av olika destillerier. Men Gordon & MacPhail skiljer sig från andra genom att de alltid väljer sina egna tunnor, för att på så sätt få hem dem till sitt eget lager. Denna kärleksfulla vård är det få andra som kan skryta om. Det är en av många anledningar till att Gordon & MacPhail idag har en dominerande position som den ledande leverantören av lagrad whisky.

En annan förklaring är att de ständigt lyckas överraska oss whiskyintresserade med nya unika maltwhisky från sitt lager. Nu når tre nya rariteter Sverige: Macallan Speymalt, lagrad 1965. Glen Grant, lagrad 1962 och Rosebank Connesseuirs Choice, lagrad 1991.

Gordon & MacPhail har en ledande ställning i den skotska whiskyhuvudstaden Elgin i nordöstra Skottland. Staden ligger i regionen Speyside, ett cirka 160 kilometer långt område där uppskattningsvis 70 procent av all världens maltwhisky tillverkas.

Det är också kring floden Speys dalgång i Speyside som långt mer än hälften av alla destillerier i Skottland har sitt säte. Detta eftersom det var här den milda och söta Speysidewhiskyn blev populär i slutet av 1800-talet då whiskyindustrin upplevde sin blomstringsperiod. Destilleridirektörerna strömmade därför till denna region. Att de flesta destillerierna koncentrerade sig till Elgin berodde på att staden ligger ganska undangömd, omgiven av backig terräng och rik växtlighet. Det var perfekt för whiskysmugglarna och illegala destillatörer, som också sökte sig hit förr i tiden.

Elgin, som ligger i grevskapet Morayshire, har tack vare sitt fuktiga klimat en utomordentlig lagringsmiljö för whisky. Det var också Gordon & MacPhail som började experimentera med långlagring. Familjeföretaget hade redan vid grundandet 1895 en central roll bland destillerierna i norra Speyside. Deras butik på South Street inne i Elgin blev en mötesplats när det skulle göras upp whiskyaffärer.

Ännu idag är deras butik i centrala Elgin en central plats för whiskyintresserade. Här har de också cirka 800 olika sorters maltwhisky i lager. Alla lagrade på egna fat, hemtransporterade i egna tunnor från de cirka 70 destillerierna, de största och mest eftertraktade destillerierna i Skottland, som de samarbetar med.

Ni whiskyälskare vet vid det här laget att Gordon & MacPhail är synonymt med trygghet, lyx och unika maltwhisky. Deras lager är närmast en skattkammare, och nu når alltså tre av deras långlagrade guldkorn Sverige.

Dolda artikelnummer
Även denna gång förutsätts att du nämner nedanstående ”dolda artikelnummer” när du lägger din beställning på Systembolaget.

 

Smakprofiler

Macallan Speymalt 1965 (buteljerad 9 maj 2012), 43%

När denna whisky destillerades för nästan femtio år sedan var Macallan fortfarande ett okänt destilleri. Under den långa tid som har gått har Macallan gjort en oöverträffad klassresa och tävlar nu om att vara Skottlands mest prestigefyllda.

Macallan 1965 är en klassisk Macallan, lagrad på ett genuint, fullmatat förstagångs-sherryfat, som gjort den bärnstensfärgad. Här är dofter och smaker i perfekt balans och i kombinationer som inte går att känna av hos någon annan whisky. Den har en lätt rökighet med dofter av fruktlikörer, torkad frukt och örter, underbart hopblandade och kompakta. Den har även dofter av vit choklad, jordgubbe, fikon och hawthom te. Lite djupare kommer nybakad äppelpaj, vaniljstång, jordgubbar, fikon, russin, dadlar – och en dov och mäktig sherry. Denna äldre Macallan Speymalt har en speciell rökighet som bara går att finna i dessa äldre Macallans.

Smaken blir till en speciell upplevelse, dina smaklökar fylls av en komplexitet av bland annat choklad, ugnsbakade äpplen, lönnsirap, apelsinmarmelad, sultanrussin och färska fikon för att avtonas med lite mer rökighet och smak av lakrits. Eftersmaken är lång, sherrysöt som i ett gammalt starkvin med inslag av citron och med en lätt kakaobitter avslutning.

Nr 486089 – Macallan Speymalt 1965, 43%, 7795 kr

 

Glen Grant 1962 (buteljerad 19 augusti 2008), 40%

Det finns få destillerier som producerar en whisky, som är så tacksam att långlagra som just Glen Grant. För Gordon & MacPhail, som kan mer om långlagring än någon annan, har Glen Grant blivit ett signaturdestilleri. I lagerhusen i Elgin finns fat från samtliga årgångar från 1940-talet och framåt.

Denna Glen Grant 1962 är en femtioårig sherryskönhet, som lagrats på ett first fill sherry fat. Den är en elegant, fyllig och smakrik whisky i en kryddig söt stil. I doften finns engelsk fruktkaka, söt sherry, vanilj, ljunghonung, mynta, lakrits och linolja. Smaken är mångbottnad med torkade frukter, farinsocker, apelsinskal, kakao, stjärnanis och fatvanilj. Eftersmaken är sherryspäckad, söt, fruktig och har inslag av kåda och lakrits.

Nr 486088 – Glen Grant 1962, 40%, 3695 kr

 

Rosebank Connoisseurs Choice 1991 (buteljerad 27 mars 2009), 43%

Rosebank 1991 är en 21-årig mild och behaglig whisky från ett legendariskt, nedlagt låglandsdestilleri. Den är lagrad på sherry- och bourbonfat och har både fat och det delikata maltdestillatet i fokus.

Doften är mild och komplex i maltig stil med inslag av citron, korinter, rostad kokos och cederträ. Smaken är balanserad och finstämd med en maltig kryddighet där vanilj, citrus, spunnet socker och russin samspelar med blommiga inslag som fläder, viol och kamomill. Eftersmaken är elegant och välbalanserad, maltig och torr med inslag av pomerans och vanilj.

Nr 486087 – Rosebank Connoisseurs Choice 1991, 43%, 949 kr

 

För vem?

Macallan Speymalt är för dig som vill uppleva en maltwhisky som kommer att hitta en särskild plats i ditt whiskyhjärta. För den som vill smaka på 1960-talet och känna sig i en annan tid. Den kostar 7795 kronor, men kom ihåg att det är en del av maltwhiskyns historia. Det handlar om livsnjutning.

Glen Grant har en unik smak och är även den ett stycke whiskyhistoria. Har en smak av hur whisky smakade förr, den kräver kärlek men du kommer att bli förälskad. Den kostar 3695 kronor.

Rosebank Connesseuirs Choice är ett mindre kostsamt alternativ i Gordon & MacPhails samling, men ett intressant förslag för dig som uppskattar de milda, blommiga inslagen i whiskybuketten. Den kostar 949 kronor och passar dig som kanske ännu inte provat familjeföretagets rariteter. Men högklassig maltwhisky behöver inte kosta mer. Ta chansen.

Kategorier
Uncategorized

Aflodal granskar den amerikanske stjärnblendern

Den som öppnar eget i whiskysvängen ger sig oftast på maltwhisky. Utom amerikanske John Glaser, för honom var blended Scotch det självklara valet. Men det handlar inte om dussinblends utan spjutspetswhisky. John Glaser vill vara en motkraft till de stora drakarna, en nytänkare: ”– Min roll är att vårda arvet och traditionen för att kunna se möjligheterna”.

Compass Box föddes hemma i köket i London där John Glaser vaskade fram sina första egna blends. Det handlar inte om en kallstart av en amatör, snarare om ett spektakulärt avhopp från rollen som Global Marketing Director för världens största spritbolag UDV (nuvarande Diageo). Och en vision att förändra synen på vad en Scotch kan vara. ”– Jag vill få ut tre saker av en whisky: smak, kreativitet och njutning, alltså att whiskyn ska vara drickvänlig och att man ska vilja ha mer”.

John började sin karriär i vinbranschen i USA och drömmen var en kalifornisk vingård. Sin första whisky fick han 1994 på nya jobbet inom UDV. Åren inom ’big business’ var lärorika. I New York försökte man vända uppochner på begreppet whisky och introducera drycken i oväntade sammanhang. Det funkade inte alls. ”– Jag insåg att saker måste få växa fram organiskt och utvecklingen drivs av små oberoende företag”. Sålunda Compass Box. En ’Artisan Scotch whisky maker’ som sysslar med ’crafted whiskies’. Det handlar alltså om gammalt hederligt hantverk. Kvaliteten får aldrig stryka på foten för volym och ocker men produkterna är inte för den skull elitistiska, Glaser är högst publik i sin mission. ”– Min stil är tillgänglig. Jag använder bara whisky i balans med mjuk smak, den får inte vara omogen och eken får inte ha tagit över. Därtill ska smaken vara rik och sötaktig. Den gemensamma nämnaren för mjukhet, rikhet och sötma är 1st fill bourbon barrels. Branschen i stort borde förlita sig mer på de rena smaker som amerikansk ek levererar”.

John Glasers första whisky var Hedonism, en blandning av olika grainwhiskies. Oerhört udda, alla whiskydrickare får visserligen i sig massor av grain men utan att veta om det eftersom grainwhisky ingår i varje blended Scotch. Hedonism ville utmana konventionen, kan man få folk att köpa grainwhisky? – ”Det var inte många som fattade vad jag höll på med. Whisky utan ålder på etiketten och med underliga namn som Hedonism. Om 10 procent gick igång på min whisky då skulle jag säga att var tredje konsument fattar grejen idag. Merparten kliar sig fortfarande i huvudet.

Egentligen är konceptet inte så konstigt. Whisky har i alla tider blandats. Till och med en singelmalt är ju en blandning. Men de stora drakarna anpassar sig, noterar John nöjt: ”– Glenmorangie Signet mixar ju olika whiskystilar på samma sätt som en ’blended malt’ med skillnaden att whiskyn kommer från ett enda destilleri. Vi sysslar alla med samma sak, att utveckla whiskysmaker”. Hedonism var verkligen rätt i tiden. När jag testade whiskyn vid premiären var munnen silkigt len och sötaktig med varsam ekbackning, förvisso tunn som en Canadian men elegant. Något helt annat än Cameron Brigs korkade toffeesötma eller Black Barrels lättdruckna bagatell. Sedan dess har det hänt mycket på grainwhiskyfronten. Duncan Taylors gamla grainfat tillsammans med japansk singelgrain har öppnat en ny värld som understundom matchar den mest komplexa maltwhiskyn. Hedonism bleknar i jämförelse samtidigt som publiken i stort distanserar sig alltmer från den spritiga Canadian-stilen. Dagens Hedonism varvar 14- till 29-årig whisky från Cameron Bridge, Carsebridge och Cambus i nya bourbonfat och begagnade hogsheadfat som bränt ur inuti för att piggas upp. Hedonism framstår som en korsning mellan Canadian och vodka med citrusreferenser. Inte mycken doft, lite syrlig citronkaramell, vasst citrusspritig på djupet. Tvehågsen start i munnen, pappig oljig entré med vag vodkalik citruston, halvvägs kickar torrare ek in och backar upp frukten en smula. Eftersmaken varar inte länge, ren och lätt, vodkalik citruston bär. För mig en daterad produkt.

Glasers andra whisky var mer väntad. Storbolagsmannen kreerade en egen blend. Asyla är pluralformen av ’asylum’ som betyder dårhus alternativt fristad. Compass Box är ju en form av tillflyktsort för Glaser, en liten värld bortom den galna cirkusen i storbolaget. ”– Idén till Asyla kom ur ett privat behov. Jag ville ha en aperitif som jag kunde dricka utomhus i solen, något sött, delikat, lättdrucket”. Det tog flera månader att komma i mål. Basen är vällagrad kvalitetsgrain för sötmans skull samtidigt som alkoholen göms. De första versionerna av Asyla hade en 60/40-relation mellan grain och malt men grainwhiskyn fick stryka på foten. Linkwood från 1st fill bourbon är ledmalt med sin lätta eleganta parfymton. Uppbackad av tre andra lätta malter, bland annat Auchroisk. – Asylas huvudnummer är tveklöst Linkwood. Men den 10- till 12-åriga grainwhiskyn från Cameron Bridge och Cambus spelar en minst lika viktig roll. Utan grain skulle inte malten glänsa. Och Asyla är verkligen en skönhet bland lätta blends. Grainwhiskyn renar och lättar upp malten. Just renheten är whiskyns styrka och det är maltkornet som styr allting. Asyla doftar gröna äpplen och mäsk, mild ljus arom. Munnen är sötaktigt maltig utan stora gester, mitt i sticker en äppelton upp innan elegant kryddstegring fångar in. Kort ren eftersmak, ljust fruktig och halvtorr innan lite skalbeska sätter in, stannar i honung och malt. Mästerlig blend av det lätta gardet, imponerande minimalistisk.

Mest uppståndelse har det varit kring Compass Box blandmalter. Spice Tree som kom 2005 gick på pumpen direkt. Branschorganisationen Scotch Whisky Association gick till attack året därpå. Problemet var att Glaser infogat franska nyekstavar i sina barrels. 195-årig Vosges-ek som lufttorkats i två år och sedan hårdrostats. Poängen var att ge återanvända fat ny kraft att bearbeta whiskyn. SWA gillade inte tilltaget, fat fick inte ”manipuleras” menade man och hotade med stämning. Skriverier i pressen gjorde att lagret rensades på några veckor. Compass Box backade och tvingades dra in produkten, en domstolsprocess var inte att tänka på. Efter tre års experimenterande gjorde Spice Tree comeback i augusti 2009, stavarna lämnades därhän, istället byttes ändarna ut. Lock av helt ny fransk ek rostas i tre olika graderingar vilket ger en utökad palett av smaker att jobba med. Whiskyn som tas ur vanliga 1st fill och refill barrels måste extralagras i två år för att extrahera aromer ur fatändarna. Blandmalten leder på Clynelish från Northern Highlands och stöttas av liknande malter, alla kring 10-12 år. För John är det här en ’after dinner’-malt eftersom den har sådan impact. Och visst gör Spice Tree skäl för sitt namn. Överlastad med frukt som skickligt pareras med krydda. Tät komplex väv av söt frukt tar över i munnen efter kort maltinpass. Kryddan är med tidigt men växer mot slutet och ställer munnen som blir torrare. Med vatten mer utdragen smak, ett virrvarr av äpple-karamell-nektar-torkad aprikos, mot slutet stor ekig skjuts med rejäl krydda. Lång finish, eken bygger, frukten förpassas till bakgrunden, het kryddig botten.

Striden med SWA resulterade i ytterligare en blandmalt som kom redan i september 2006. Precis som med Spice Tree hämtas Oak Cross ur barrels vars fatändar byts ut, fast här nyttjas fransk jungfruek som lättrostats. Ett gäng malter i 10-årsåldern flyttas över och tillbringar 6-18 månader i sin nya fatmiljö. Fast bara hälften, resten stannar kvar i sina vanliga barrels. ”– Jag var inte ute efter en ekchock utan mer en kyss av ek. Destillerikaraktären ’tweakas’ en aning, det händer lite mer i glaset”. Oak Cross leder på mitt favoritdestillat Teaninich balanserad av fruktiga Clynelish och Imperial för tyngd. Den är lättare i stilen än Spice Tree och intas före maten, enligt John. Det här är en intelligent blandmalt med ett temperamentsfullt spänningsfält mellan tropisk frukt och malt. Doftmässigt stretar malten emot men får ge vika på djupet för exotisk frukt som ananas, aprikos, äppelkompott. Bataljen utkämpas även i munnen, maltstart byts i äpple och exotisk frukt innan lätta kryddor tar ton in i en krämig finish på torkad frukt där smårivig ek bryter in och torkar upp. Helt OK men med en droppe vatten blir det så mycket godare. Malten överrumplas av vingummin som tar på sälta (!), kryddorna överflyglas av frukten men kommer tillbaka sent i form av varma hetsiga virvlar. Eftersmaken bjuder på lång småseg sötbeska med vingummin-äpple och lagom värme i botten. Vatten öppnar blandmalten på vid gavel, briljant!

Den tredje blandmalten är ett säreget möte mellan Islay och Speyside. The Peat Monster leder på Caol Ila med en skvätt Lagavulin i sig, förstärkt av Isle of Mulls rökiga Ledaig och som motvikt Speyside-frukt från Glen Elgin. Resultatet är ett förunderligt rökmonster, vilken distinkt rökarom! Glaser lyckas med konststycket att förfina och skärpa till rökaromen trots att han späder rökwhiskyn med Speyside-malt. Kristallklar torvrök med stänk av tjära mot söt botten. Växer med vatten och bolmar explicit rök. Blending-konster i den högre skolan. Munnen blir tyvärr mer Speyside med odefinierbar frukt och mild rök som tack och lov växer och antar lägereldsliknande proportioner. Eftersmaken är säreget smaskig med godissötma som ändar i sur bränd ved, härligt otrevligt slutackord minsann. Skickligt regisserad rökmalt med Islay skrivet över doft och avslutning men med fastlandstoner däremellan. Paradoxalt och spännande.

John Glaser brinner för blended. Och nu har han återvänt till utgångspunkten. Med Great King St återupprättas det stolta arvet kring ”well-made blended Scotch”. Billiga slarvigt ihopsatta blends drar ju ner hela segmentet. Adressen Great Kring Street går till Compass Box registrerade bolagsadress i Edinburgh. Glaser kallar sin skapelse ”Artist’s blend” och ställer upp fem regler som måste följas för att skapa en nutida kvalitetsblend. För det första får endast högkvalitativ grainwhisky lagrad i 1st fill bourbon nyttjas. Därtill ska det till mer maltwhisky än vanligt, minst hälften. För det tredje krävs bättre ekkvalitet, bara 1st fill, ingen refill. För det fjärde tillåts enkom naturlig whisky utan karamellfärg eller kylfiltrering. Och sist men inte minst godtas bara traditionell styrka á 43%. En rigid kravprofil liknande danske filmaren Lars von Triers dogmaformat. Tillkomstprocessen är bakvänd, likt en parfymör tänker Glaser fram smakprofilen i huvudet för att sedan skrida till verket som blender och skapa sin vision. ”– Jag har en tydlig idé om vilken stil whiskyn ska ha. Viktigast är huvudwhiskyn som sätter ledmotivet, sedan letar jag efter supportwhiskies som förstärker smaktemat. Ofta slutar det med 3-4 destillerier vilket ju ger utrymme för varje personlighet att synas i blenden”. Att volymerna hålls nere hjälper också till. När du korkar ur en Compass Box är det en exklusiv whisky du häller upp. Oftast har bara 12-15 fat använts, i enstaka fall töms upp till 50 fat i karet. Faten handplockas ju av Glaser, varje fat har nosats 1-2 gånger. Sedan återvänder whiskyn till faten för att all singelwhisky ska hinna giftas samman under 3-6 månader. I fallet Great King St är 2/3-delar 1st fill barrels som känns igen på vaniljtonen, 1/3-del flyttas över till barrels med fatändar av fransk nyek mot slutet av lagringstiden vilket skapar aromer som grillad marshmallow med inslag av rostat kaffe. Var tionde fat är 1st fill sherry som bidrar med torkad frukt och vintoner. 51,4% är grainwhisky, en fjärdedel är Clynelish, knappa 18% är Teaninich och 8% är Mortlach.

Great King St är sannerligen en karaktärsfull blend. Till förväxling lik en maltwhisky. Underbart smårivigt kryddspel i munnen efter maltig ingress, mitt i lite småcitrus innan torrare ek lugnar genom att gjuta olja över gomseglet. Halvlång eftersmak, oljig ek bromsar, en ekvall beskar lagom mycket. Ren medelstor doft av maltigt fullkornsbröd som omges av grainig toffee. En smått genial blend, stor karaktär, ändå passabel i fina salonger med ovana whiskydrickare. Raka motsatsen till lättfotade Asyla. Men så är det i John Glasers universum, här ryms ytterligheter. Och nu är tiden mogen för en klassisk modern blend. En whisky som hyllar smak, kreativitet och njutning. Kort sagt en Compass Box.

[minimal_table]

Whisky Art nr Pris Bedömning Poäng
Great King St 43% blended 10453 325 kr EXC.BRA++ A21 S24 E22 K24 = 91 p
Spice Tree 46% blandmalt 10150 499 kr EXC.BRA+ A21 S24 E22 K24 = 91 p
Peat Monster 46% blandmalt 10481 499 kr EXC.BRA+ A23 S22 E23 K23 = 91 p
Oak Cross 46% blandmalt 85291 529 kr EXC.BRA+ A21 S23 E23 K23 = 90 p
Asyla 40% blended 85307 1925 kr EXC.BRA A22 S22 E22 K23 = 89 p
Hedonism 43% blended grain 10165 485 kr BRA A21 S24 E22 K24 = 91 p

[/minimal_table]

Kategorier
Uncategorized

Exklusivlanseringar av whisky och calvados

Aldrig har så mycket gott erbjudits som i höst. Nu har Symposion fyllt på hyllorna i Systembolaget så det gungar i Dryckessverige, och även i exklusivsortimentet har det slamrat till ordentligt. Stolta presenterar vi nu en lång rad spännande whiskysorter i världsklass och calvados som inte är av denna världen.

Compass Box – blend som i gamla tider


John Glaser är en imponerande man som gör vad som faller honom in. Sedan han startade sitt företag Compass Box har han kallats alltifrån geni till sabotör. Ingen har som Glaser i teori och praktik ifrågasatt vad man får och inte får göra med whisky. Nu har han siktat in sig på blended whisky. John Glaser anser att blendwhiskyn på senare år har blivit en i grunden ointressant massindustri där det ena varumärket efter det andra gör våld på det som en gång var en sublim och spännande dryck.

Därför har Glaser lanserat The Great King Street, en traditionell blendwhisky gjord såsom blendwhisky gjordes förr, där varje ingrediens är utvald utifrån sin speciella karaktär och där Glasers berömda skicklighet som Master Blender kommer till sin yttersta rätt. Har du aldrig provat en riktigt bra blendwhisky är det dags nu. Priset är synnerligen attraktivt:

Nr 10453 – Compass Box Great King Street, 43% (50 cl), 325 kr

Glasers monster

The Peat Monster är den whisky som John Glaser kanske blivit mest berömd för. Den lanserades första gången 2003 och är lika prisbelönt som en elitloppshäst. Även om receptet egentligen bara finns i John Glasers näsa är det uppenbart att han balanserar tung rökig Islaywhisky med sötare fastlandstoner. Som namnet säger är det ett monster, uppskattar du inte rökig whisky är detta inte din likör, men om du å andra sidan gillar när havsröken väller in i tunga tjocka dimmor, blir det sällan bättre än detta:

Nr 10481 – Compass Box Peat Monster, 46%, 499 kr

[divider]

Gordon & MacPhails lyxwhisky till lågpris


Om konnässören själv får välja så är Gordon & MacPhail’s Connoisseurs Choice det mest prisvärda valet. Ingen annan oberoende buteljerare har försett världens livsnjutare med lika många, lika uppskattade och lika fantastiska whiskysorter. Nu har Master Blender Ewan Macintosh släppts i full frihet i de berömda lagerhusen i Elgin igen. Den här gången har han nosat fram fat från tre sällan provade destillerier.

Aberfeldy 1991, Connoisseurs Choice
Aberfeldy ligger lite vid sidan av övriga destillerier, ganska ensamt utslängt i Robert Burns-land i södra Highlands, bedövande vackert, med en förtrollande destilleripark där en population av sällsynta röda ekorrar ständigt gäckar de fotograferande turisterna vid Skottlands kanske bästa besökscenter. Det är sällan Aberfeldy hamnar på annat än standardflaskor, men i Gordon &MacPhails lager finns närmast outtömliga möjligheter. Vill du uppleva en annorlunda whisky är detta en smakrik äventyrsresa.

Nr 10488 – Aberfeldy 1991, Connoisseurs Choice, 43% – 565 kr

Caperdonich 1998, Connoisseurs Choice
Nedlagda destillerier är i allmänhet dyra som kvicksilver. Samlarna står i kö och priserna på auktionerna slår i taket för varje gång som klubbslagen faller. Gordon & MacPhail har inte riktigt förstått varför sällsynt whisky måste vara dyr whisky. Lilla Caperdonich i Speysidestaden Rothes är sedan länge bland de saligas skara. Destilleriet som en gång var moderskeppets Glen Grants arbetshäst kommer aldrig att producera igen. Detta faktum har trissat upp priserna internationellt, men Gordon & MacPhail låter oss fortfarande uppleva detta historiska destilleri till ett mycket behagligt pris.

Nr 10483 – Caperdonich 1998, Connoisseurs Choice, 46% – 585 kr

Glen Elgin 1996, Connoisseurs Choice
Glen Elgin tillåts alltför sällan stå på sina egna ben. Stora Diageo ser den alltför pittoreska anläggningen utanför Elgin som en blendfabrik som för fulla pumpar ska fylla fat och släcka bränder på den ständigt växande blendmarknaden. Ett sådant resonemang kännetecknar dessvärre många av de stora bolagen och man behandlar nästan styvmoderligt de legendariska destillerier man har under sina stora paraplyer. Tack vare Gordon & MacPhail finns det än så länge alltid goda chanser att uppleva dem i sin ursprungliga form.

Nr 10455 – Glen Elgin 1996, Connoisseurs Choice, 46% – 575 kr

Glen Elgin 1984, 27 år, Liquid Sun
Vi är också mycket glada åt att kunna presentera ett äldre syskon till Gordon & MacPhails Glen Elgin. Det är den tyska mästerbuteljeraren Carsten Ehrlich som låtit en Glen Elgin från 1984 passera genom det som mycket väl kan vara whiskyvärldens mest svårforcerade nålsöga. Det som Carsten Ehrlich buteljerar är uteslutande whisky med en mycket avgränsad målgrupp – världens ledande whiskykonnässörer. Den här gången har han låtit en 27-årig Glen Elgin finna sin flaska i den omtalade serien Liquid Sun.

Nr 10485 – Glen Elgin 1984, 27 år, Liquid Sun, 45,1% – 1399 kr

[divider]

Lejonet i Calvadosriket har gjort det igen


Det spelar ingen roll vilken av världens alla stjärnkrogar eller topprestauranger man besöker, nämner man Christian Drouin och Coeur de Lion så finns det alltid ett ledigt bord. Det har sagts många gånger: Chrsitian Drouins calvados är inte bara bäst i världen, den är inte av denna världen. Nu har han buteljerat fat som nästan inte går att beskriva. Bara tanken på snart 50-årig calvados får det att vattnas i alla läckergommar.

Vintage 1962 är mäktig som en Wagnersymfoni, fylld av dova ektoner och en mullrande basgång av äppelmust från en svunnen tid ovanpå lättare inslag av nötter, vax och vanilj.

Vintage 1972 är också en singeldestillerad calvados av synnerligen anspråksfull och smakfull ålder. Lagringen har skett på calvados och ciderfat som under den långa tiden har utvecklat en nötig äpplighet med inslag av hasselnötter, ek och mandel.

Utöver dessa åldringar har Christian Drouin också valt ut Vintage 1980 och Vintage 1990, även dessa ungdomar är synnerligen grånade gentlemen i jämförelse med vad som vanligen brukar menas med ekfatslagrad calvados. Vintage 1990 har fått en extra kryddighet genom en lagring på cognacsfat, och Vintage 1980 är en behaglig nästan bitterlik äppelupplevelse. Har du aldrig upplevt calvados på riktigt har chansen aldrig varit bättre än nu. Calva blir inte bättre!

Nr 30315 – Coeur de Lion 1962, 42%, 3245 kr
Nr 30314 – Coeur de Lion 1972, 40%, 2295 kr
Nr 30316 – Coeur de Lion 1980, 42%, 1795 kr
Nr 30313 – Coeur de Lion 1990, 42%, 1125 kr

Kategorier
Uncategorized

En fantastisk whiskyhöst med Symposion

Den 1 augusti var ett stort datum i Whiskysverige. Då släppte Symposion inte mindre än 26 eftertraktade nyheter på Systembolagets beställningssortiment. Särskilt glädjande är att vårt enträgna arbete att förse svenska whiskyentusiaster med den allra mest intressanta och mest omtalade whiskyn återigen har resulterat i nya samarbetspartners. Låt oss presentera två internationellt lysande buteljerare – grattis svenska whiskykonnässörer!

Malts of Scotland – whiskyvännernas whisky


Det händer inte ofta, men det händer att en ny oberoende buteljerare på kort tid blir något riktigt stort i whiskyvärlden. Den internationella framgång som Thomas Ewers och hans Malts of Scotland har fått går nästan inte att tänka sig. I Sverige har hans whisky länge legat lite under radarn och bara hittat till de mest engagerade whiskyentusiasterna, som i hög grad förlitat sig till sina internationella nätverk för att få tag på lanseringarna. Nu får Malts of Scotland ett rejält lyft i och med att Symposion släpper inte mindre än 13 buteljeringar.

Medan de stora berömda buteljerarna gärna berättar om sina månghundraåriga verksamheter, kan Malts of Scotland istället skryta med sin ungdom. Thomas Ewers från Paderborn mellan Essen och Hannover var en passionerad whiskysamlare som vid sidan av sin advokatverksamhet i hemstaden reste runt i Skottland, besökte destillerier och köpte spännande whisky. Snart började han också samla på fat. Från fatsamlare till buteljerare är steget inte långt. 2009 släppte han sina första egna buteljeringar, och till sin förvåning – han blev faktiskt bokstavligen tagen på sängen – började konnässörerna hänfört tala om den mörka, kraftfulla, intressanta whiskyn i de eleganta tunga flaskorna – en världsartist hade fötts.

Thomas Ewers har bara ett kriterium när han köper ett fat eller buteljerar en whisky – sin egen smak. Den whiskyn han köper är ofta mycket temperamentsfull, ofta rör det sig om mörka, mäktiga sherryfat, eller välbalanserade rök- och sherrymonster. Exakt sådan whisky som samlare och läckergommar suktar efter. Succén har inte låtit vänta på sig.

Den 1 augusti släpptes följande från Malts of Scotland:

Nr 85534 – Glengoyne 1998, sherry cask, 54,8%, 1139 kr
Nr 85608 – Glencadam 1974, sherry cask, 48,9%, 1995 kr
Nr 85843 – Bunnahabhain 1992, sherry cask, 54,4%, 1155 kr
Nr 85867 – Glenturret 1980, bourbon cask, 42,5%, 1489 kr
Nr 85882 – Laphroaig 1998, bourbon cask, 52,9%, 999 kr
Nr 85017 – Glen First Class 2000, 50%, 599 kr Läs mer →
Nr 85358 – Glen Peat Class 18 år, 50%, 785 kr Läs mer →
Nr 85431 – Glen Speyside Class 18 år, 50%, 785 kr Läs mer →
Nr 85546 – Caol Ila 1979, bourbon cask, 52,3%, 2349 kr
Nr 85562 – Port Charlotte 2002, bourbon cask, 64,2%, 1199 kr Läs mer →
Nr 85610 – Ardmore 1992, bourbon cask, 49,4%, 1199 kr
Nr 85977 – Bowmore 1995, sherry cask, 56,8%, 1149 kr
Nr 86500 – Longmorn 1992, bourbon cask, 52,6%, 1235 kr

[divider]

Sansibar – whiskyn från paradisön


Zansibar utanför Tanzania i all ära, men frågan är om inte Sansibar utanför Jylland är väl så paradisiskt, åtminstone för whiskyentusiaster. Sansibar är en restaurang på ön Sylt i Nordsjön. Sylt brukar beskrivas som lilla Mallorca: Hela ön är egentligen en enda stor sandstrand och har i generationer lockat förmögna tyskar till rekreation och avkoppling.

Restaurang Sansibar har en fabulös utsikt över sanddynerna och har besökts av gourmeter och dryckesentusiaster i över 35 år. Ägaren Herbert Seckler ståtar med en vinlista på över 1200 titlar och hans whiskybar är högklassig. För några år sedan började Herbert Seckler marknadsföra egen whisky under namnet Sansibar Whisky. Han fick hjälp av Tysklands mest kunniga whiskyimportörer och kunde snart bygga upp ett varumärke som lät tala om sig i hela whiskyvärlden. Nu kan Symposion som en av få importörer utanför Tyskland erbjuda dessa svårfångade godsaker, som egentligen är avsedda att serveras till kräsna dryckesturister som i strida strömmar hittar till Herbert Secklers källare på Sylt. Restaurang Sansibar är ett vattenhål på en underbar plats värd att besöka för alla som uppskattar god mat och drycker i världsklass. Sansibar håller öppet alla dagar utom julafton. Sedan den 1 augusti kan du uppleva Sansibar Whisky samt en fantastisk rom på hemmaplan. Då släpper Symposion:

Nr 85493 – Tamdhu 23 år, sherry cask, 48%, 1255 kr
Nr 85445 – Glen Keith 21 år, sherry cask, 48,1%, 1335 kr Läs mer →
Nr 85446 – Speyside Region 8 år, sherry cask, 48,2%, 895 kr
Nr 85671 – Clynelish 15 år, bourbon cask, 48%, 1075 kr
Nr 86078 – Ron Caroni 15 år, 46%, 999 kr (rom) Läs mer →

[divider]

Gordon & MacPhail visar var whiskyskåpet står


Det står mer och mer klart för varje år som går att vår mångåriga samarbetspartner Gordon & MacPhail spelar i en egen division när det gäller att förse världen med whisky av det mest extraordinära slag. Medan andra buteljerare knappt får chansen att komma över ens 90-talswhisky fortsätter Gordon & MacPhail att fylla på med både 60- och 70-talsfat. Deras sagolika lager verkar outsinliga.

Nu kan vi glädjas åt att kunna presentera ytterligare en sublim samling av dyrgripar med 40-årig och snart 50-årig whisky i absoluta världsklass, samtliga buteljerade 2012. Bland dessa kan egentligen ingen framhållas framför någon annan, men Mortlach från tidigt 70-tal och golvmältad Glenlivet från 1966 får det onekligen att vattnas i munnen hos alla som uppskattar whisky när den är som allra mest intressant. Den 1 augusti blev det tidig julafton för alla vänner av Gordon & MacPhail, då vi fyllde Systembolagets hyllor med bland annat:

Nr 85086 – Mortlach 1971, bottled 2012, 43%, 2795 kr
Nr 85197 – Dallas Dhu 1979, bottled 2012, 43%, 1945 kr Läs mer →
Nr 85209 – Mortlach 1976, bottled 2012, 43%, 2245 kr
Nr 85223 – Glenlivet 1966, bottled 2012, 43%, 3395 kr
Nr 85332 – Glenlivet 1977, bottled 2012, 43%, 2095 kr
Nr 85343 – Strathisla 1969, bottled 2012, 43%, 2975 kr
Nr 85440 – Speymalt Macallan 1980, bottled 2012, 43%, 2725 kr
Nr 85535 – Glen Albyn 1976, bottled 2012, 43%, 2399 kr

Kategorier
Uncategorized

Aflodal granskar elitbuteljeraren Liquid Sun

Det finns många ’independent bottlers’. Alltså företag som säljer whisky utan att äga ett destilleri. Branschens veteraner heter Gordon & MacPhail och William Cadenhead, båda med anor från slutet av 1880-talet. Yngre aktörer är Signatory, Ian Macleod och Murray McDavid. Just dessa råkar faktiskt också vara destillatörer, i tur och ordning: Benromach, Springbank, Edradour, Glengoyne, Bruichladdich. Bortom bjässarna finns mängder av småttiga ”oberoende buteljerare”, ofta enmansfirmor som hankar sig fram på att buteljera enstaka fat. Som Liquid Sun. Ett helt nytt märke från tysken Carsten Ehrlich. 1999 startade han Malt Mara med Roland Puhl för att handla med samlarwhisky (nedlagt våren 2011). 2002 drog han igång The Whisky Fair i Limburg, en elitwhiskymässa känd för sin höga kvalitet. Härifrån kom årligen en specialtappning och strax utökades takten med whiskysläpp under hela året. 2008 flyttades utgivningen till The Whisky Agency. Etiketterna är konstfullt utsmyckade med fjärilar, hajar, fossiler, blommor av designbyrån Christian Kloft.

Låt oss kika på senaste kapitlet i Ehrlichs whiskysaga, Liquid Sun. Ursprungligen ämnad för den japanska marknaden har serien hittat till Sverige. Med Ehrlichs rykte förväntar man sig hög klass. Och det är riktigt bra. Inte spets men å andra sidan är det svårt att få tag i superfat på den s k spotmarknad som småbuteljerare är hänvisade till. Pärlan i samlingen är en Longmorn från 1975 (ett gyllene år som producerat mången fantastisk whisky). Detta är ett gudabenådat fat för sin ålder. Tack och lov inte sherry utan ett 250-liters hogshead-fat sammanfogat av bourbonstavar. Omfångsrik komplex fruktmun direkt ur flaskan, ett helt underbart fruktkalas, kaxigt syrlig attack med ekigt djup, funkar bra hela vägen, både vid ’cask strength’ och vattnad. Ingen besvärande ek att tala om. På gränsen till solitär med 93 poäng. Priset är detsamma som produktionsåret, värd varenda krona. Samma höga klass håller en nysläppt 43-årig Bunnahabhain från 1968 hämtad ur ett återanvänt sherryfat. En stor personlighet med underlig mun, säregen balansgång mellan goda gammelestrar och mer krävande äppelskalsbeska, eken är luftigt pappig i början innan den skärper sig och blir torrare. Enastående sötaktig finish med karaktärsfull grapefrukt/äppelskalbeska, väldig oljig fetma gör det hela lagom jobbigt. I höstas kom ett annat fat från samma destilleri. En 42-åring likaså hämtad ur återanvänd sherry-ek vilket är smart, vinet räddar whiskyn från en smärtsam ekgrundstötning. Stillsamt smålyxig, tillbakadraget gammelestrig. Munnen är behållningen, paraderar estrar i lugn mak innan eken hinner ifatt, frukten bjuder motstånd i eftersmaken som är befriande enkel. Vatten accentuerar smakerna, vältrande estrar möter bubblande beska, strålande! Tyvärr lägger eken ut en lite väl mastig sötbeska i eftersmaken. Doften förblir stum, sherryn hjälper inte, täpper snarare till. Habilt fatval av Carsten men överårigt, fast vem tackar nej till en 60-talare nu för tiden?

Ord hyser ett stort mälteri tillhörande Diageo. Maltwhiskyn får alldeles för lite uppmärksamhet även om destilleriet ger ut den som 12-åring på utvalda marknader. Liquid Suns 15-åring är snäppet vassare än huswhiskyn. Temat är detsamma, en hyllning till äppelkalasandet som är så vanligt i maltwhiskyvärlden. Intressant är att eken stagar upp eftersmaken vilket gör whiskyn till ett gediget bygge, applåder!

I Elgins förorter ligger Linkwood. Ett ekvilibristiskt stringent destillat som älskar sin frukt. Den här batchen är märkligt nog torvrökt, säkert ett strandat experiment för att få fram ”billig” fastlandsrök till blended-katalogen inom Diageo. 24-årig ek adderar krydda med förtar ej frukten. Resultatet blir omtumlande fruktighet vid fatstyrka innan eken stänger butiken. Lite vatten drar in eken tidigare och frukten kvävs nästan, inte bra. Dubbelvattnad lossar fördämningarna: rik frukt följs av en explosion av kryddor, en tät intensiv väv där torvrök tas med sent. Om arom och eftersmak behöver vi inte orda. En något skitig fruktnäsa friskas upp enkelvattnad och eftersmaken är lång, fet och gungigt sötaktig, överraskande ren. Munnen är resan värd.

”Riktig” rök får vi från Islay i form av en utsökt gammal Caol Ila. Ovanligt stor utgående doft, likörlikande sött vitt vin får äpplig klangbotten vattnad, överallt modest rökig. Drickvänlig redan vid fatstyrka, enkel och god rökimpregnerad sötma med motspänstig medicinal jod i eftersmaken. Komplexiteten väcks med lite vatten, lagom rök varvas med äppelkompott, allt ändar i sötaktig enkel rökfinish. Dubbelvattnad blir gommen än finare med mjuka övergångar mellan frukt och rök och faktiskt en underbar finish a la åldersestrar där lätt flygig rök bär. Prisvärd lyxrökare för både whiskyfolk och noviser, lär ta slut kvickt, skynda att handla!

Allt är inte guld som glimmar. Med Glen Garioch 1990 missar Liquid målet helt. På pappret talar allt för en suverän whisky, ställets nyrenoverade husbuteljeringar är ju glimrande, visserligen har man ofta problem med konfliktfyllda näsor vilket beror på att kampen i käften är så intensiv och halsbrytande. Här framstår aromen som dum, kolabelamrad likt en ungwhisky. Sötdränkt mun badar i kolasås, eken är spårlöst försvunnen. Lite vatten förlöser en ursinnig krydda som går överstyr, allt är bara för mycket. Borde inte ha satts i flaska. En ungkola-stinkande 10-åring från Bunnahabhain får en att sucka uppgivet, varför ge ut detta? Det värsta är att whiskyn faktiskt blir charmig om man vattnar ner den dubbelt. En godis-virre för den ovane whiskydrickaren, den som är pretentiös står inte ut, återigen hög fördumningsfaktor.

En annan besvikelse är lågländaren Littlemill. Stället är saligt bortgånget, skönt eftersom spriten inte dög, beskbruten på ett elakt sätt. Tänk att många sherryfatsår nästan får styr på eländet. Whiskyn bollar med pappkartong och skogig beska i nosen och kvaddad parfymbeska i käften. Behöver mycket vatten, då drivs den sturiga spritbeskan undan och en fin ljus äppelfrukt träder fram. En udda fågel som funkat bättre i vodkasvängen…
[minimal_table]

Whisky Art nr Pris Bedömning Poäng
Longmorn 36 år 1975 51,1% 20238 1975 kr EXC.BRA++ A23 S24 E22 K24 = 93 p
Bunnahabhain 43 år 1968 46,5% 10423 2149 kr EXC.BRA++ A22 S23 E24 K23 = 92 p
Caol Ila 30 år 1981 52,9% 10429 1525 kr EXC.BRA+ A22 S24 E22 K23 = 91 p
Linkwood 24 år 1987 54,6% 10314 1299 kr EXC.BRA A20 S24 E22 K23 = 89 p
Bunnahabhain 42 år 1968 47,8% 20237 1925 kr EXC.BRA A20 S24 E21 K22 = 87 p
Glen Ord 15 år 1996 53% 10402 785 kr BRA++ A20 S22 E22 K22 = 86 p
Bunnahabhain 10 år 2001 51,6% 10279 825 kr BRA+ A17 S19 E20 K20 = 76 p
Glen Garioch 21 år 1990 54% 10404 1085 kr BRA A18 S18 E19 K18 = 73 p
Littlemill 22 år 1989 52,2% 10163 1399 kr BRA– A16 S18 E18 K18 = 70 p

[/minimal_table]

Kategorier
Uncategorized

En whisky kan inte vara 70 år gammal

En whisky kan inte vara 70 år gammal. Det har i alla fall en känd tv-profil slagit fast på en whiskyprovning som han höll inför 50 häpna deltagare. Lite anmärkningsvärt måste jag säga.

Vi ska inte förhasta oss utan låt mig ge er lite bakgrund till det hela. Enkelt förklarat kan säga att ekfat är en form av behållare, eller förpackning om man så vill, som förr användes till att frakta och förvara olika livsmedel i, som smör, fisk och allehanda alkoholhaltiga drycker.

Nu är det inte riktigt så enkelt att bara för att man har ett ekfat och häller ren sprit i det så får man ut något som smakar gott att dricka efter några år. Snarare tvärtom. Ekfat är personliga individer och uppför sig alla olika.

En del är exceptionellt bra, en del medelmåttiga och något går inte att använda på grund av att det läcker eller är surt och innehållet blir förstört. Sedan blandar man innehållet från olika fat för att jämna ut toppar och dalar och får därmed en jämnare och stabilare kvalitet på sin whisky.

Ibland utvecklas ett fat på ett exceptionellt sätt och då är chansen stor att man buteljerar fatet som ”single cask” för att framhäva whiskyns fantastiska kvalitet som fatet bidragit med. Det finns i princip inget ”bäst före datum” för fat, utan man måste regelbundet kontrollera dem. Allteftersom de ”mognar” om uttrycket tillåts, bestämmer man när det är dags att tömma dem och vad innehållet ska användas till. Liksom en del människor har extremt bra gener och blir mycket gamla med hälsa och minne intakta, kan en del fat bli mycket långlivade och innehållet i faten blir bara bättre med åren.

30 och 40 år gammal whisky har flera destillerier som en exklusiv standardutgåva i sina sortiment. Priset brukar skvallra om att det är små kvantiteter som finns tillgängliga. Ibland dyker det upp en och annan 50-årig whisky. I bland från ett enda fat vilket är extremt sällsynt. Ibland är det blandningar från ett par tre fat. Bara det ganska unikt med tanke på att det varje år dunstar cirka 2 – 3% av innehållet. Det så kallade änglarnas andel.

Och så helt plötsligt dyker det upp ett fat som är ännu äldre med bibehållen kvalitet på innehållet. Ett sådant exempel var när Symposion här om året presenterade en Glenlivet som var strax över 70 år gammal. Jag var själv inbjuden till pressträffen i Stockholm på Café Opera. En på det hela taget mycket unik och trevlig tillställning med prominenta gäster. Både Michael Urquhart från Gordon & MacPhail som levererat fatet och Thomas Kuuttanen höll varsin kort introduktion.

Jag ska villigt erkänna att jag var skeptisk till en så gammal whisky. Men när jag väl fick prova den så var den gudomlig med ett djup i smaken som jag aldrig tidigare upplevt. Helt fantastisk helt enkelt och jag kände mig mycket privilegierad.

Och så tillbaka till whiskyprovningen som ägde rum den 7 mars på restaurang Harrys i Norrköping. Efter en kort reseberättelse med lite whiskysnack fick deltagarna prova fyra olika whiskys. Sedan avslutades det hela med en frågestund och det var där det gick snett. När ifrågavarande tv-profil och whiskyboksförfattare slog fast att det dunstar whisky ur faten, vilket är korrekt, och därför måste extremt gammal whisky vara blandningar, för annars skulle de vara under 40% alkohol, vilket är olagligt. Det säger mer om hans okunnighet än om whiskyn tycker jag. Hur som helst har i alla fall jag druckit en whisky från ett fat som var 70 år och inte under 40%. Och ryktet går att Gordon & MacPhail har fler fat i sina förråd med likartad dignitet. Den som lever får se, jag menar förhoppningsvis prova.

Konnässör Jerry Lindahl