
Glenfarclas för Symposion
Året var 1968 när Glenfarclas som det första destilleriet någon buteljerade en
Mycket har sagts om Masataka Taketsuru. Hans livssaga är som ett Shakespearedrama med alltifrån brännande konflikter, dynastier i fejd, förbjuden kärlek och sagolik framgång. Under 1920-talet importerade han konsten att tillverka whisky till Japan och även om marknadsledande Suntory strukit honom ur sin historiebeskrivning, så är han obestridligen den japanska whiskyns fader.
1918 reser Masataka Taketsuru, 24 år ung, till Skottland för att lära sig producera whisky. Han läser kemi på Glasgow University och praktiserar på flera olika destillerier. Först på maltwhiskydestilleriet Longmorn och sedan på grainwhiskydestilleriet Bo’ness, där han stiftar närmare bekantskap med Coffeypannor.
Åren i Skottland kommer att prägla resten av Taketsurus liv. Whisky blir hans karriär och livslånga professionella passion. Och när han träffar kvinnan i sitt liv, den unga skotskan Rita Cowan, blir det början på en vacker kärlekssaga.
Taketsuru friar till Rita vid Loch Lomonds strand och de båda vigs, trots protester från bägges familjer, till äkta makar i Glasgow den 8 januari 1920. Paret bosätter sig i Campbeltown, där Taketsuru praktiserar på Hazelburn Distillery och lär sig mer om maltwhiskyproduktion och whisky blending.
Efter slutförd praktik flyttar paret till Japan och Mastaka Taketsuru får ansvar för uppförandet av Yamazaki Distillery. 1934 startar han egna företaget Dai Nippon Kaju Kabushiki Kaisha (sedemera Nikka) och uppför första egna destilleriet, Yoichi.
Kärlekssagan varade fram till Ritas död 1961. En förkrossad Masataka Taketsuru valde att hedra sin livskamrat genom att komponera en exklusiv whisky som han kom att kalla Super Nikka. Whiskyn buteljerades i specialdesignad, munblåst, kristallflaska och såldes i mycket begränsad upplaga. Vid lanseringen, 1962, lär priset för en flaska Super Nikka ha varit 3.000 Yen, vilket ska ha motsvarat en sjättedels månadslön för högskoleutbildade japaner.
Dagens Super Nikka är en premium blended whisky som består av grainwhisky från Miyagikyos berömda Coffey Stills samt maltwhisky från Miyagikyo och Yoichi. Whiskyn lagras huvudsakligen på nya amerikanska ekfat, samt på ombyggda och omkolade fat. En mindre andel sherry- och bourbonfat används också. Ålder anges inte på etiketten, men inofficiellt brukar det sägas att snittåldern ligger någonstans kring 10 år. Flaskan har fått sin form från den ursprungliga, munblåsta, kristallflaskan.
”Fruktig och fräsch. Rejält med kola och vanilj. Otroligt inbjudande whisky. Liten strimma av lätt rök.”
Anders Bergström & Kent Thorn,
”En stor whisky på många sätt: doften är kraftig, smaken respektingivande och eftersmaken lång. Man hittar vanilj, choklad, fruktgodis, citrus och torkade fikon i ovanligt fin harmoni. En japansk modern klassiker. Betyg: 8,5/10”
Allt om Whiskys Stora Test: Årets bästa Whisky 2018
”Super Nikka lika god som alltid.Man kan inte tro att det är en blend i glaset. Rund maltig mun med frukt och konfekt som går ut på krämig ek och finska pinnar. I refrängen vajar rågbröd ikapp med lite tropisk frukt.En väldigt trevlig vardagsjapan, borde stå i var mans barskåp. Och ja, den har förnyat förtroende hos mig.”
Henrik Alfodal,
Whiskyspot
INTERNATIONELLA UTMÄRKELSER
International Spirits
Challenge: Gold Medal (15, 08), Silver Medal (19, 18, 16, 14, 13, 12, 10, 09)
World Whiskies Awards: Best Japanese Blend No Age Statement (15, 13)
Året var 1968 när Glenfarclas som det första destilleriet någon buteljerade en
Ledaig är ett av de mer svåruttalade whiskynamnen. Varianterna är otaliga i
Trinidad och Tobago är en karibisk ö-stat med en fascinerande kultur. De
Läs mer om hur vi behandlar dina personuppgifter i vår Personuppgiftspolicy.
Det finns egentligen få motsvarigheter till den japanska whiskyns framgångar de senaste decennierna. Från att ha varit en kuriositet och i princip obefintlig på den internationella marknaden har den japanska whiskyn formligen exploderat.
Inget annat land gör whisky som i så hög grad är influerad av den skotska. Orsaken till detta är den japanska whiskyns fader Masataka Taketsuru, som skickades till Skottland 1918 för att lära sig allt om whiskytillverkning. När han återvände fick han uppdraget att bygga Yamazaki, som blev Japans första whiskydestilleri och tio år därefter uppförde han också sitt eget destilleri Yoichi efter skotska förebilder. Båda dessa är flaggskepp hos storbolagen Suntory och Nikka.
Vid millennieskiftet såldes årligen färre än 5 000 flaskor japansk whisky i Europa. Några år senare ökade antalet till flera hundra tusen. Det som inledde trenden brukar tillskrivas Suntory som några år in på 2000-talet började marknadsföra alkoholsvaga Highball-drinkar. Whiskygroggen blev högsta mode i Japan. 2003 hade den Oscarsbelönade Hollywoodfilmen ”Lost in translation” premiär. Filmen handlar om filmstjärnan Bob Harris, som reser till Japan för att göra reklamfilmer åt Suntory. Plötsligt syntes japansk whisky över hela världen, och land efter land erövrades.
Till en början var det nyväckta intresset för japansk whisky mest internationellt. Detta skulle förändras i och med tv-serien ”Massan” som hade premiär 2014. Serien handlar om den japanska whiskyns fader Masataka Taketsuru och hans skotska fru Rita, om deras dröm att bygga Japans första whiskydestilleri och deras gemensamma svårigheter. Japan stod stilla när serien sändes och resultatet blev att barer, butiker och lagerhus tömdes på whisky.
Den japanska whiskyn håller genomgående hög kvalitet. Många menar att Japan är det kvalitetsmässigt ledande whiskylandet. Det kan såklart diskuteras, men det finns flera faktorer som gör den japanska whiskyn just japansk.
I Japan är whiskytillverkningen något av en vetenskap. Man går mycket noggrant tillväga och sätter en heder i att göra ett bra jobb och att vara en passionerad yrkesman. Den japanska synen på arbete präglar whiskytillverkningen. Man är extremt noga i alla delar av produktionen.
Japanska whiskytillverkare har inte lika bråttom som på andra håll i världen. Till exempel låter man ofta vörten i mäsktunnan sedimentera, den får alltså stå stilla och sjunka ner till botten för att därefter återföras till toppen till dess att vörten inte längre är grumlig. Den klara vörten gör att mängden bittra skalrester och garvämnen minskar, vilket ger en fruktigare och mjukare whisky.
Japanska destillerier samarbetar inte. I stället gör man all whisky i egna pannor. De stora destillerierna är utrustade med pannvarianter som ihop med olika jäststammar och rökighet producerar sprit med olika egenskaper. Det gör att masterblendern helt kan kontrollera sina egna recept.
Den japanska whiskyn har egentligen inte förrän nyligen kringgärdats av ett mer långtgående regelverk. Detta har både för och nackdelar, men i stället för att styras av en ålderssiffra och andra bestämmelser har de japanska destillatörerna helt kunnat fokusera på smak.
Går man tillbaka några decennier så använde japanska destillerier också en hel del så kallad Mizunara-ek, det vill säga en japansk variant av den asiatiska eken Quercus mongolica. Denna ekart utvecklar en hel del för skotsk whisky ovanliga smaker som exempelvis örnträ, sandelträ och rökelse. Ekfat av Quercus mongolica förekommer numera i mindre omfattning. De är oftare mer porösa och tenderar att läcka under lagringen, men också dyrare på grund av att trä- och möbelindustrin köper upp den ek som finns.
Ännu en betydande skillnad är att japanska coffey- och kolonnpannor sällan matas med mäsk av vete, som i Skottland, istället är majs bränslet i processen. Majs var vanligt i Skottland för 30–40 år sedan, men har i modern tid helt konkurrerats ut av det billigare vetet. En mäsk på majs ger en sötare och fruktigare sprit, vilket förklarar att många japanska blendwhiskysorter, som exempelvis “Nikka from the Barrel” upplevs som synnerligen mjuk och rund i smakerna.
Alla dessa, och säkert många fler faktorer, gör att japansk whisky, trots att den försöker vara skotsk, ändå får sin egen stil. Men lika lite som man kan förklara whiskyns mystik med teknikaliteter, lika lite kan man bortse från platsen, landet, klimatet och kulturen där den skapas. Japan är ett unikt land, så är dess whisky
Den japanska whiskyindustrin domineras av tre stora dryckesjättar. Suntory med destillerierna Hakushu och Yamazaki, Nikka med Miyagikyo och Yoichi samt Kirin Holdings med Fuji Gotemba. Dessa tre storbolag har betydande verksamheter inom flera områden. De äger dessutom skotska och amerikanska destillerier. Suntory är sedan uppköpet av Jim Beam den tredje största dryckeskoncernen i världen, och kontrollerar bland annat Laphroaig, Ardmore, Bowmore, Auchentoshan och Glen Garioch. Nikka äger å sin sida skotska Ben Nevis och andra japanska bolag äger destillerier som Tomatin.
Förutom dessa gigantiska bolag äger fler koncerner japanska destillerier och därtill finns många små entusiastdrivna destilleriprojekt. Man talar om en japansk Ji-whiskyvåg där Chichibus Ichiro Akuto är en föregångare. I dag finns ett 30-tal destillerier i Japan och flera nya varumärken och utgåvor har nått den internationella marknaden de senaste åren.
Dai Nippon Kaju Kabushi Kaisha betyder det stora japanska juicebolaget. Det otympliga bolagsnamnet valde paret Rita och Masataka Taketsuru 1934 när Masataka lämnade Suntory och äntligen kunde starta sitt eget Yoichi Distillery på Nordön Hokkaido.
För att snabbt få ekonomi i verksamheten började man med att tillverka äppelbrandy och andra äppeldrycker, men whiskytillverkningen var från första stund det centrala. Det långa japanska bolagsnamnet förkortades så småningom till Nikka.
Yoichi är bolagets första destilleri. 1969 tillkom även Miyagikyo utanför Sendai och 1989 köptes skotska Ben Nevis. Nikka blev därmed det första japanska dryckesbolag som köpte in sig i den skotska whiskyindustrin. Sedan 1954 ingår Nikka i Asahi Breweries-koncernen
Speyside är en whiskyregion i skotska högländerna i närheten av ett flertal floder, bland annat Spey.
Speyside har den största koncentrationen av whiskydestillerier i Skottland, ungefär hälften (ca 50) av destillerierna som tillverkar single malt whisky ligger här. Normalt har whisky från Highlands och Speyside ganska stor skillnad i smak. Whiskyn från Speyside är oftast lätt, elegant och utan större rökighet. Många av Skottlands mest kända whiskymärken kommer från Speyside, till exempel Glenfiddich, The Glenlivet, Glenfarclas och Macallan. Prefixet glen- förekommer ofta i Speyside och betyder dalgång.
I området finns bland annat floderna Findhorn, Lossie, Livet, Avon, Spey, Bogie och Deveron. Bland destillerier är namn med ”Glenlivet” populära och åtskilliga bindestrecks-Glenlivet finns, varav huvuddelen inte ligger vid floden Livet.
Denna webbplats innehåller information om alkoholhaltliga drycker och riktar sig till dig som fyllt 25 år.