Välkommen till Symposion – House of Taste
Välkommen till Symposion – Sveriges största leverantör av gyllene drycker.
Lochranza är ett av de mer fascinerande skotska whiskydestillerierna. Arran, som är destilleriets ursprungliga namn, kom på många sätt att inleda den våg av nystartade destillerier som dragit fram över Skottland och världen på 2000-talet.
Benromach ritades en gång av den berömde destilleriarkitekten Charles Doig och är ett av Speysides vackraste destillerier. Benromach ligger i den lilla orten Forres några kilometer utanför Elgin. Destilleriet grundades 1898 när järnvägen kommit till byn och whiskyboomen rasade som värst.
År 1842 öppnade George Duncan en butik på Netherkirkgate 47 i Aberdeen där han sålde vin och drycker. Troligen var han den första mer seriösa oberoende buteljeraren i Skottland. Affärerna gick bra och efter några år anslöt hans svåger, den i sin tid berömde poeten William Cadenhead till företaget.
Framgångarna med Ichiros Malt och Hanyu gjorde att Ichiro Akuto kunde bygga ett nytt destilleri. 2007 startade han Chichibu i staden med samma namn. Framgångarna fortsatte och den lilla anläggningen med en kapacitet på bara 60 000 Lpa blev snart för liten.
I slutet av 1990-talet grundade amerikanen John Glaser företaget Compass Box. Han hade då jobbat som ambassadör för Diageos stora varumärke Johnnie Walker och fått kontakter över hela whiskyvärlden.
Gordon & MacPhail är ett anrikt, familjeägt whiskyföretag baserat i Elgin i Speyside. År 1895 öppnade de två vännerna James Gordon och John Alexander MacPhail en liten speceributik på South Street där de sålde te, kaffe, vin och andra importerade delikatesser. Affärerna gick bra och snart tog de hjälp av en ung bodknodd, den femtonårige John Urquhart. Den unge mannen visade sig vara mycket ambitiös och fick snart ansvaret för whiskyn
Förutom den legendariske Masataka Taketsuru har ingen haft lika stor betydelse för den japanska whiskyn som Ichiro Akuto. När han genom tillfälligheternas spel kunde rädda ett stort lager från att förstöras vid sin släkts destilleri Hanyu kom han att inleda en våg av nytänkande och nya satsningar i Japan.
Långt uppe i japanska Kisobergen, i den lilla byn Minyata, på nästan 800 meters höjd, ligger ett av världen högst belägna destillerier. Shinshu grundades redan 1985 under den våg av whiskyintresse som då hade vuxit fram i Japan
Miyagikyo byggdes av Nikkas grundare Masataka Taketsuru, som länge sökt efter den optimala platsen för ett andra destilleri. Den fann han utanför staden Sendai vid ett bergsområde där två floder möttes
Miyashita Shuzo har producerat sake i mer än 100 år. Redan 1994 började de tillverka hantverksöl i Okayama, som är residensstaden i regionen Chugoku på sydvästligaste Honshu. År 2003 provade de att destillera en av de humlerika ölsorterna och fyllde några amerikanska ekfat. Det blev början på en whiskyera som nu har nått övriga världen
Taiwan är ett av världens största whiskyländer. Den lilla ön utanför Kinas kust har onekligen tagit den europeiska whiskyn till sig och deras inhemska whisky med Kavalan i spetsen har etablerat sig med eftertryck i väst. Ett spännande whiskydestilleri är Nantou Distillery.
Dai Nippon Kaju Kabushi Kaisha betyder det stora japanska juicebolaget. Det otympliga bolagsnamnet valde paret Rita och Masataka Taketsuru 1934 när Masataka lämnade Suntory och äntligen kunde starta sitt eget Yoichi Distillery på Nordön Hokkaido.
John Distillers började tillverka single malt vid anläggningen i Goa 2007. Man gick mycket noggrant till väga. För att få ett fruktigt och elegant destillat installerades höghalsade potstills med uppåtlutande lynearms.
Det franska destilleriet Rozelieures ligger i Lorraine, uppe i Frankrikes nordöstra hörn vid Alsace. Rozelieures är en liten by, med färre än 200 invånare vid foten av en slumrande vulkan.
Långt ner på Kintyrehalvön, i staden Campbeltown, ligger Springbank, som på många sätt är ett av Skottlands mest egensinniga destillerier. Campbeltown var en gång i tiden en så betydande whiskystad att den klassificerades som en egen whiskyregion.
Symposion var ett av de första dryckesföretagen i Sverige som började producera spritdrycker efter att statliga AB Vin & Sprits produktionsmonopol upphörde 1994.
1992 startade Brian Crook Vintage Malt Whisky Company. Dessförinnan hade han arbetat vid destillerierna på Islay i över 20 år. Under många år var han exportchef på Bowmore och byggde då upp ett kontaktnät över hela världen
Masataka Taketsuru föddes i en familj som bryggt sake sedan tidigt 1700-tal. Han utbildade sig i kemi vid högskolan i Osaka, men rekryterades innan han var klar med studierna till det Osakabaserade företaget Settsu Shuzo. Där fick han bland annat blanda fram ”whisky” med hjälp av kryddblandningar och smaksättningar.
Välkommen till Symposion – Sveriges största leverantör av gyllene drycker.
Cadenhead har samma syn på den rom de buteljerar som på sin whisky, det ska vara ofiltrerat, ofärgat, utan tillsatser, och av absolut högsta kvalitet.
Compagnie des Indes som grundades av Florent Beuchet är ett litet franskt importföretag som specialiserat sig på högklassig rom. Namnet är en hyllning till de rederier eller västindiska kompanier som seglade på Karibien. Precis som de gamla sjöfararna som upptäckte nya världar vill Compagnie des Indes upptäcka nya smakvärldar.
Mannen bakom det italienska företaget Velier är Luca Gargano. Hans Gargano-classification är ett alltmer vedertaget sätt att bringa reda i den minst sagt spretiga romvärlden. Luca Gargano har dessutom försett romentusiaster med buteljeringar som fått dryckesvärlden att häpna och buteljerat bortglömda destillerier som skapat svallvågor bland romkonnässörer.
Ett klassiskt Speysidedestilleri beläget i Forres utanför Elgin. Grundat i slutet av 1800-talet, men stängt i den stora vågen av destillerinedläggningar som drabbade Skottland på 1980-talet. Uppköpt och räddat av Gordon & MacPhail och satt i produktion igen 1998.
Panama är ett av romvärldens mest fascinerande länder. Det lilla S-formade kanal-landet i Centralamerika ligger klämt mellan två världshav där Atlanten i öster och Stilla havet i väster skapar ett mycket speciellt klimat med hög maritim luftfuktighet och långa torrperioder.
Italienaren Fabio Rossi reste 1990 till Skottland för att köpa fat. Han hade grundat den oberoende whiskyfirman Wilson & Morgan. Hans far hade jobbat med whisky ända sedan 1950-talet och bland annat etablerat Laphroaig på den italienska marknaden, liksom en rad rom- och champagnehus.
Réunion Island är en avlägsen ö mitt ute i indiska oceanen cirka 80 mil rakt österut från Madagaskar utanför Afrikas sydkust. Ön ingår i Maskarenerna och är administrativt en del av Frankrike. De obebodda Réunion-öarna koloniserades av fransmän på 1500-talet.
Välkommen till Symposion – Sveriges största leverantör av gyllene drycker.
A.E. Dor är långt ifrån den mest kända cognacsproducenten, men anses av många vara det mest exklusiva cognacshuset. Det anrika företaget grundades 1858 av vinhandlaren Amédée Edouard Dor. Han började sin verksamhet med att köpa upp mycket gammal cognac.
Domain de La Pouyade i Grand Champagne ligger mitt i den gyllene cognacstriangeln som bildas av byarna Verrieres, Angeac-Champagne och Juillac-le-Coq. Här grundade Honore Fillioux sitt världsberömda cognacshus 1880.
Välkommen till Symposion – Sveriges största leverantör av gyllene drycker.
Familjen de Montal följs av en närmast fanatisk skara hängivna entusiaster och samlare. Familjens armagnac räknas till en av de absolut främsta i världen.Greve Olivier de Montals ägor ligger i hjärtat av Armagnac, några kilometer från provinshuvudstaden Auch.
Välkommen till Symposion – Sveriges största leverantör av gyllene drycker.
Japanska Nikka är världsberömt för sin whisky, men har även en lång tradition av att producera olagrade destillat. Vid gintillverkning använder Nikka en skotsktillverkad Coffey Still som importerades till Japan i början av 1960-talet. Det är en av få klassiska coffey-stills som ännu är i bruk i världen.
Symposion var ett av de första dryckesföretagen i Sverige som började producera spritdrycker efter att statliga AB Vin & Sprits produktionsmonopol upphörde 1994.
Läs mer om hur vi behandlar dina personuppgifter i vår Personuppgiftspolicy.
Lochranza är ett av de mer fascinerande skotska whiskydestillerierna. Arran, som är destilleriets ursprungliga namn, kom på många sätt att inleda den våg av nystartade destillerier som dragit fram över Skottland och världen på 2000-talet.
Arran invigdes 1995 och blev snart en förebild och ett skolexempel i konsten starta whiskydestillerier. Arran blev tidigt både lyckosamt och lönsamt, och visade att det var möjligt att åter satsa på whiskytillverkning i ett land som länge tyngts av destillerinedläggningar.
Lochranza gör en genuin skotsk ö-whisky med maritima toner och mjuk kryddighet. Trots att Lochranza är ett ungt och relativt litet destilleri är det ett av de mest respekterade. Arran gjorde sig tidigt känt för innovativa fatlagringar och var i flera avseenden ett av de destillerier som utvecklade cask finishing.
Med fler än 100 000 besökare årligen är Lochranza Skottlands mest besökta destilleri. Det stora intresset för bolagets whisky och för att besöka Isle of Arran gjorde att man 2017 invigde en andra destilleri- och besöksanläggning på ön, Lagg Distillery. För att särskilja de båda Arran-destillerierna åt beslutade man att kalla det äldre destilleriet för Lochranza, efter orten där ligger. Numera producerar Lochranza uteslutande orökig whisky, medan Lagg fokuserar på rökig whisky .
Benromach ritades en gång av den berömde destilleriarkitekten Charles Doig och är ett av Speysides vackraste destillerier. Benromach ligger i den lilla orten Forres några kilometer utanför Elgin. Destilleriet grundades 1898 när järnvägen kommit till byn och whiskyboomen rasade som värst. Det var den legendariske och otursförföljde Campbeltown-destillatören Duncan MacCullum som lät uppföra Benromach. Namnet tog han från kullarna Romachs Hills i närheten där destilleriet än i dag har sina vattenkällor.
Benromach byggdes med sällsynt dålig timing, strax efter starten inträffade den ödesdigra Pattison-kraschen som ändade whiskyns guldålder och tystade stora delar av whiskyindustrin. Sedan dess har en lång följd av ägarbyten och långa tider av stillestånd avlöst varandra. När den stora branschkrisen inföll i början av 1980-talet stängdes och avrustades Benromach för gott – trodde man.
År 1993 kunde familjen Urquhart, via den oberoende buteljeraren Gordon & MacPhail, ta över Benromach för en symbolisk summa. Destilleriet var inte mycket mer än ett tomt skal, allt var tvunget att köpas in på nytt, pannor, jäskar, mäsktunnor och så vidare. I oktober 1998, efter flera års förberedelser, kunde Benromach återinvigas under överinseende av Prins Charles.
Gordon & MacPhail, som är genuint sammanlänkat med den skotska whiskyhistorien, beslutade att använda sitt nya destilleri till att göra en klassisk och traditionell old school-whisky. Man röker malten hårdare än brukligt i Speyside, man låter mäsken jäsa ovanligt länge och destilleringen utförs mycket långsamt. Resultatet är en rejält fruktig och halvrökig whisky i en stil som påminner om 1950- och 1960-talets Speyside, från en tid som har kallats ”the golden days of whisky distilling”.
År 1842 öppnade George Duncan en butik på Netherkirkgate 47 i Aberdeen där han sålde vin och drycker. Troligen var han den första mer seriösa oberoende buteljeraren i Skottland. Affärerna gick bra och efter några år anslöt hans svåger, den i sin tid berömde poeten William Cadenhead till företaget. När George Duncan gick ur tiden 1858 tog över William Cadenhead över verksamheten.
I början av 1900-talet ärvde William Cadenheads brorson Robert W. Duthie rörelsen. Han kom at utveckla handeln med single malt och Demerara Rum. 1931 omkom Robert Duthie i en spårvagnsolycka när han skulle gå över gatan på väg till ett möte med sin bankman. Duthie var ungkarl och hans två systrar, som helt okunniga om dryckesbranschen, fick ta över verksamheten. De överlät i sin tur ansvaret till Miss Ann Oliver, en excentrisk kvinna som sedan länge varit anställd i bolaget. Miss Oliver drev under många år Cadenhead utan att anpassa sig efter modets skiftningar eller visa någon respekt för regler och affärsetik. Det nödvändiga administrativa arbetet utfördes knappt och efter ett antal förvirrade beslut måste verksamheten säljas.
När Ann Oliver tvingades bort från WM Cadenhead var lagerhusen fulla från källare till tak. Ingen hade någon aning om värdet och ingen visste vad lagren innehöll. Till slut fanns ingen annan utväg än att låta allt gå på auktion. Under två dagar i oktober 1972 såldes hela WM Cadenheads lager av auktionsfirman Christies i London. Det är den största dryckesauktion som någonsin hållits i Storbritannien. Det sjusiffriga överskottet täckte mer än väl företagets skulder.
Efter utförsäljningen togs Cadenhead över av Springbanks ägare, familjen Mitchell. Under den nya ledningen blomstrade åter affärerna. I dag är William Cadenhead ett mycket aktat varumärke med tusentals fat i lager och med butiker i flera europeiska storstäder. Bolaget säljer inte bara skotsk whisky utan också världswhisky, rom och andra destillat.
Framgångarna med Ichiros Malt och Hanyu gjorde att Ichiro Akuto kunde bygga ett nytt destilleri. 2007 startade han Chichibu i staden med samma namn. Framgångarna fortsatte och den lilla anläggningen med en kapacitet på bara 60 000 Lpa blev snart för liten. Ichiro beslutade då att bygga ännu ett destilleri, med större pannor, några minuters väg ifrån det gamla. Destilleriet som invigdes 2019 har samma namn som det första. En egenhet med Chichibu 2 är att de två pannorna, precis som Nikkas destilleri Yoichi, värms med öppna eldar.
Chichibu har haft stor internationell framgång. Särskilt hyllad har whiskyn lagrad på den japanska Mizunaraeken blivit. Ingen annan japansk tillverkare förknippas lika mycket ned den dyra Mizunaraeken. På Chichibu 1 är till och med de fem stora jäskaren av Mizunara.
Whiskyn som fanns i Hanyus lager började säljas som Ichiro’s Malt 2005. Hanyu blev ”The talk of the whisky world”. Flera av faten var av förbluffande kvalitet och när de mötte världens whiskymarknad häpnade konnässörerna. Nedlagda Hanyu blev ett nytt Port Ellen, Ichiross ”kortleks-serie” fick ikonstatus och Ichiro Akuto själv blev snabbt en ny japansk whiskyhjälte, hyllad över hela whiskyvärlden.
I slutet av 1990-talet grundade amerikanen John Glaser företaget Compass Box. Han hade då jobbat som ambassadör för Diageos stora varumärke Johnnie Walker och fått kontakter över hela whiskyvärlden.
Tiden med Johnnie Walker väckte hans intresse för blending, i synnerhet sedan han blivit förflyttad till Diageos blandningslaboratorium i London. Där förstod han hur bolagets ytterst drivna och vältränade blenders skapade nya smakupplevelser genom att blanda fat och årgångar.
John Glaser började experimentera med egna blandningar hemma i köket. Glaser var ung, amerikan, orädd och innovativ. Han reagerade mot den brittiska branschens strömlinjeformning och kompromisslöshet. Han tyckte att whiskyn hade stelnat och saknade nytänkande och utveckling.
Glaser har beskrivits både som genial och som whiskybranschens gossen Ruda. Hans idéer har varit vilda och ibland galna. De har handlat om att blanda apelsinkärnor i whisky, att borra ner nya trästavar i faten och att blanda whisky med calvados.
Glasers innovationslust och förmåga att ständigt utmana smaker och processer har också utmanat det traditionella regelverket. Branschorganisationen Scotch Whisky Association har upprepade gånger höjt fingret mot honom. Man har till och med försökt lagföra Compass Box. En av de saker som man reagerat emot är Glasers totala öppenhet. Han gör ingen som helst hemlighet av hur Compass Box whiskysorter komponeras.
År 2014 tecknade Compass Box ett långtgående avtal om leveranser med Bacardi-ägda John Dewar & Sons. Sedan något år tillbaka är Bacardi också delägare i Compass Box.
Gordon & MacPhail är ett anrikt, familjeägt whiskyföretag baserat i Elgin i Speyside. År 1895 öppnade de två vännerna James Gordon och John Alexander MacPhail en liten speceributik på South Street där de sålde te, kaffe, vin och andra importerade delikatesser. Affärerna gick bra och snart tog de hjälp av en ung bodknodd, den femtonårige John Urquhart. Den unge mannen visade sig vara mycket ambitiös och fick snart ansvaret för whiskyn. 1915 gick de båda ägarna ur tiden och John Urquhart fick ta över butiken.
John Urquhart hade tidigt etablerat vänskapsrelationer med många av traktens destillatörer. Han hade deras fulla förtroende att sälja singelmaltwhiskyn de producerade. Whiskyförsäljningen blev nu en växande del av verksamheten hos Gordon & MacPhail. Sherry var tidens modedryck. Sherryn importerades på fat och när dessa tömts lät John Urquhart fylla dem med whisky som han lagrade i egna lagerhus. Han lät faten ligga betydligt längre än vad som var brukligt i Speyside. Den långlagrade whiskyn sålde han sedan i allt vidare kretsar.
Verksamheten växte. Under mellankrigstiden hade familjen Urquhart Skottlands största lager av mognande whisky och Gordon & MacPhail blev en spindel i nätet för handeln med singelmaltwhiskyn i Speyside. Ett tag hade Gordon & MacPhail närmast monopol på försäljningen av singelmalt, branschen i övrigt intresserade sig mest för blended whisky.
Gordon & MacPhail har haft en enorm betydelse för den skotska whiskyindustrin. I hög grad är det Gordon & MacPhail som ”uppfunnit” intresset för långlagrad singelmalt. De var också först med att intressera sig för Skottlands whiskyregioner och byggde upp lager med whisky som alltjämt beskrivs som den skotska whiskyns nationalbibliotek. Ingen aktör har lika mycket gammal whisky i lager ifrån ett så stort antal aktiva och nedlagda destillerier. Sedan 1993 äger Gordon & MacPhail även destilleriet Benromach.
Förutom den legendariske Masataka Taketsuru har ingen haft lika stor betydelse för den japanska whiskyn som Ichiro Akuto. När han genom tillfälligheternas spel kunde rädda ett stort lager från att förstöras vid sin släkts destilleri Hanyu kom han att inleda en våg av nytänkande och nya satsningar i Japan.
Whiskyn som fanns i Hanyus lager började säljas som Ichiro’s Malt 2005. Hanyu blev ”The talk of the whisky world”. Flera av faten var av förbluffande kvalitet och när de mötte världens whiskymarknad häpnade konnässörerna. Nedlagda Hanyu blev ett nytt Port Ellen, Ichiross ”kortleks-serie” fick ikonstatus och Ichiro Akuto själv blev snabbt en ny japansk whiskyhjälte, hyllad över hela whiskyvärlden.
Långt uppe i japanska Kisobergen, i den lilla byn Minyata, på nästan 800 meters höjd, ligger ett av världen högst belägna destillerier.
Shinshu grundades redan 1985 under den våg av whiskyintresse som då hade vuxit fram i Japan. Shinshu fick snart svårigheter och stängdes efter bara sju år.
Efter tio år hade intresset för den japanska whiskyn ökat igen och ägarbolaget Hombo Shuzo beslutade 2011 att åter sätta fyr under pannorna på Shinshu.
I dag satsar man fullt på whiskyn som säljs under varumärket Mars. Man tillverkar både i Shinshu och sedan 2015 på Tsunuki Distillery i sydliga Kagoshima. Produktionen vid Shinshus destillerier är i gång hela året, nya pannor installerades så sent som 2018 och whiskyn som buteljerats har fått ett mycket gott mottagande.
Miyagikyo byggdes som ”Sendai Distillery” 1969 är det största av Nikkas destillerier. Anläggningen används till att producera både maltwhisky och grainwhisky.
Miyagikyo byggdes av Nikkas grundare Masataka Taketsuru, som länge sökt efter den optimala platsen för ett andra destilleri. Den fann han utanför staden Sendai vid ett bergsområde där två floder möttes. Skälet till lokaliseringen var dels den rikliga tillgången på kristallklart kallt vatten, dels den höga luftfuktigheten. Masataka Taketsuru ville lagra sin whisky där avdunstningen var så minimal som möjligt. I dag finns inte mindre än 24 stora lagerhus vid Miyagikyo.
Miyagikyo har åtta ånguppvärmda pot stills med höga lyne arms, vilka skapar ett förhållandevis lätt och elegant destillat. Miyagikyos husstil kan beskrivas som lätt, fruktig whisky. Miyagikyo var länge ganska sällsynt som single malt, men sedan 2009 har destilleriet haft storartad internationell framgång med många prestigefyllda utmärkelser.
År 1999 kompletterades dom traditionella pannorna med två Coffey stills som flyttades till Miyagikyo från Nikkas anläggning i Nishinomiya. Dessa pannor används till att producera grainwhisky till blended whisky, men även till Nikkas mycket omtalade Coffey Grain och Coffey Malt. Maltwhisky destillerad i Coffeypanna är Miyagikyo i princip ensamma om.
Miyashita Shuzo har producerat sake i mer än 100 år.
Redan 1994 började de tillverka hantverksöl i Okayama, som är residensstaden i regionen Chugoku på sydvästligaste Honshu.
År 2003 provade de att destillera en av de humlerika ölsorterna och fyllde några amerikanska ekfat. Det blev början på en whiskyera som nu har nått övriga världen. I dag har man installerat kopparpannor och producerar whisky enligt klassiska skotska metoder.
Den första whiskyn lanserades 2015 för att fira Miyashita 100 år.
Taiwan är ett av världens största whiskyländer. Den lilla ön utanför Kinas kust har onekligen tagit den europeiska whiskyn till sig och deras inhemska whisky med Kavalan i spetsen har etablerat sig med eftertryck i väst. Ett spännande whiskydestilleri är Nantou Distillery.
Nantou är en del av ett statligt tobaks- och spritbolag i Taiwan. Bolaget har funnits länge och hade under hela 1900-talet monopol på tillverkning av alkohol och tobak. I dag är monopolet avskaffat, men bolaget dominerar stort med sju nationella destillerier. Dock är Nantou det enda där man producerar single malt.
Att lagra whisky i Nantou är extremt. Luftfuktigheten i det tropiska klimatet kan gå upp till hela 90 %.
Destilleriet ligger i en nationalpark i Nantou County där Taiwans högsta berg reser sig nästan 4 000 meter över havet. Berget heter Yushan och har givit namn till Nantous whiskyrange.
Dai Nippon Kaju Kabushi Kaisha betyder det stora japanska juicebolaget. Det otympliga bolagsnamnet valde paret Rita och Masataka Taketsuru 1934 när Masataka lämnade Suntory och äntligen kunde starta sitt eget Yoichi Distillery på Nordön Hokkaido.
För att snabbt få ekonomi i verksamheten började man med att tillverka äppelbrandy och andra äppeldrycker, men whiskytillverkningen var från första stund det centrala. Det långa japanska bolagsnamnet förkortades så småningom till Nikka.
Yoichi är bolagets första destilleri. 1969 tillkom även Miyagikyo utanför Sendai och 1989 köptes skotska Ben Nevis. Nikka blev därmed det första japanska dryckesbolag som köpte in sig i den skotska whiskyindustrin. Sedan 1954 ingår Nikka i Asahi Breweries-koncernen
John Distillers började tillverka single malt vid anläggningen i Goa 2007. Man gick mycket noggrant till väga. För att få ett fruktigt och elegant destillat installerades höghalsade potstills med uppåtlutande lynearms.
Kornet tog man från norra Indien, bland annat från Himalayas sydsluttning. I Indien odlas sexradigt korn till skillnad från övriga världens tvåradiga. Sådant korn har högre proteinhalt och mer enzymer vilket ger ett fruktigare och mjukare destillat, men också ett lägre utbyte.
Sexradigt korn har tjockare skal, vilket påverkar mäskningen och gör att vörten får mindre bitterämnen och ger ett fruktigare resultat. Torv hämtar man från Islay och Skottland, och mältningen gör man på plats i Indien.
I Goa är det tidvis bedövande varmt och fuktigt. Den höga temperaturen och luftfuktigheten gör att avdunstningen blir exceptionellt hög. Omkring tio procent försvinner ur faten varje år. Samtidigt gör det tropiska klimatet att mognandet påskyndas och att smaker koncentreras.
Paul John Single Malt Whisky premiärvisades i oktober 2012 på Capital Hotel i London och därefter på Whisky Exchange Whisky Show. Resten är en framgångssaga. Paul John är i dag en av de allra främsta asiatiska whiskyproducenterna med ett stort antal anläggningar och fler än 20 000 anställda.
Det franska destilleriet Rozelieures ligger i Lorraine, uppe i Frankrikes nordöstra hörn vid Alsace. Rozelieures är en liten by, med färre än 200 invånare vid foten av en slumrande vulkan.
Här har familjen Grallet destillerat Mirabell-likör sedan slutet av 1800-talet och på fälten runt sitt destilleri odlar man korn och andra sädesslag sedan fem generationer tillbaka.
År 2002 bestämde Hubert Grallet och hans svärson Christophe Dupic att börja tillverka whisky. De var båda passionerade whiskyvänner och hade rest i Skottland vid flera tillfällen.
Till skillnad från andra Mirabell-producenter dubbeldestillerade familjen Grallet och steget till whisky var inte så stort.
Rozelierures är trots sin unga ålder ett av de många franska destillerier som utvecklats bäst och den inhemska marknaden sväljer girigt den whisky som produceras.
Rozelieures är ett litet destilleri men är ändå det största och mest säljande i Frankrike. Sedan 2007 flödar cirka 200 000 liter fransk single malt ur potstillpannorna årligen.
Destilleriet är helt självförsörjande på energi via en egen biogasanläggning. Man odlar sitt eget ekologiska korn på 300 hektar och har sedan 2018 en golvmältningsanläggning med en kapacitet på 2000 ton per år. Rozelieures är därmed ett av få franska destillerier som torvtorkar malt och gör rökig whisky.
Rozelierures har dessutom ekskogar i området där lokala tunnbindare sågar närproducerat virke till deras fat. Lagringen sker i huvudsak i traditionella bourbon- och sherryfat, men också på franska vinfat från Bourgogne, Rhône, Bordeaux och andra anrika vinregioner.
Långt ner på Kintyrehalvön, i staden Campbeltown, ligger Springbank, som på många sätt är ett av Skottlands mest egensinniga destillerier. Campbeltown var en gång i tiden en så betydande whiskystad att den klassificerades som en egen whiskyregion. Detta beror dels på det isolerade geografiska läget, dels på att staden hade flera destillerier och var ett centrum för handel och utskeppning av whisky.
Under Campbeltowns storhetstid var fler än 20 destillerier i drift staden, vilket inte överträffades någonstans i Skottland. I dag är bara Springbank, med sitt systerdestilleri Glengyle och Glen Scotia kvar i Campbeltown.
Springbank är unikt på många sätt. Destilleriet ägs av samma familj sedan William Mitchell köpte det 1837. Familjeägda destillerier oberoende av storbolagen tillhör ovanligheterna. Själva destilleringen utförs genom ett mellanting av dubbel- och trippeldestillering, men man gör även traditionell dubbeldestillerad liksom trippeldestillerad whisky. Som det enda destilleriet i Skottland mältar man allt sitt, i hög grad lokalt odlat, korn på ett gammaldags maltgolv och man torkar malten över glödande torv. Springbank har alltid gått sin egen väg vid sidan av den övriga whiskyindustrin. Genom ålderdomliga metoder och stark självkänsla har man byggt upp varumärken som hyllas över hela världen.
Springbank har tre produktlinjer. Den klassiska Springbankwhiskyn, den helt orökta och trippeldestillerade Hazelburn och den hårt rökta och dubbeldestillerade Longrow. Både Hazelburn och Longrow är uppkallade efter nedlagda destillerier från Campbeltown.
Longrow
Sedan 1973 tillverkar Springbank en hårt rökt och dubbeldestillerad whisky i samma stil som Islaywhiskyn. Länge var Springbank i stort sett ensamma på fastlandet om att producera sådan whisky.
Longrow Distillery stängdes 1896 och köptes då av Springbank. I dag är det mesta rivet, bara några få rester finns kvar av det ursprungliga destilleriet, som låg där Springbank numera har sin parkering.
Springbanks utgåvor med den dubbeldestillerade och rökiga Longrowwhiskyn finns endast tillgänglig i begränsade volymer och är mycket eftertraktad.
Hazelburn
Hazelburn är Springbanks trippeldestillerade och helt orökta whisky. Redan på 1700-talet fanns ett destilleri med namnet Hazelburn i Campbeltown, men det Hazelburn som skulle bli det mest berömda och största destilleriet i staden byggdes 1846. Under sin storhetstid producerade Hazelburn nästan en miljon liter whisky årligen och hade nio stora lagerhus med plats för över 2 miljoner fat. Hazelburn köptes av Lagavulins ägarbolag Peter Mackie och Co och hann med att ha den japanska whiskyns fader Masataka Taketsuru som lärling under några månader innan det stängdes 1921.
Hazelburnwhiskyn från Springbank produceras bara under kortare perioder av året och finns därför endast tillgänglig i begränsade volymer.
Symposion var ett av de första dryckesföretagen i Sverige som började producera spritdrycker efter att statliga AB Vin & Sprits produktionsmonopol upphörde 1994.
Efter att till en början ha inriktat sig på klassiska snapsar har produktionen genom åren även innefattat likörer, vodka, gin och whisky. Fokus har alltid varit småskalig och kvalitetsinriktad produktion. Ett av de mest kända egna varumärkena är Malmö Akvavit, en skånsk ”nationalsnaps” som har en egen historia och ett eget sällskap.
1992 startade Brian Crook Vintage Malt Whisky Company. Dessförinnan hade han arbetat vid destillerierna på Islay i över 20 år. Under många år var han exportchef på Bowmore och byggde då upp ett kontaktnät över hela världen. Vid slutet av 1980-talet var Brian Crook en av dem som introducerade rökig single malt på världsmarknaden och han såg mycket tidigt vilken potential whiskystilen hade. Medan många menade att rökig whisky inte gick att sälja som single malt bröt Brian Crook nya marker.
Han lyckades skriva avtal med destillerier på Islay och kunde snart bygga upp ett världsrykte kring sina varumärken Finlaggan, The Ileach och inte minst kring serien med single malt, Cooper’s Choice.
I dag driver sonen Andrew företaget i samma anda. Man exporterar till över 20 länder. Vintage Malts prestigeserie är Cooper’s Choice, under denna etikett buteljerar man exklusiv och intressant whisky från hela Skottland.
Masataka Taketsuru föddes i en familj som bryggt sake sedan tidigt 1700-tal. Han utbildade sig i kemi vid högskolan i Osaka, men rekryterades innan han var klar med studierna till det Osakabaserade företaget Settsu Shuzo. Där fick han bland annat blanda fram ”whisky” med hjälp av kryddblandningar och smaksättningar. Arbetsuppgifterna väckte en passion för västerländska drycker. Han ville tillverka whisky på riktigt och fick uppdraget att resa till Skottland för att lära sig whiskytillverkningens hemligheter.
I juli 1918, drygt 20 år gammal, lämnade Masataka Taketsuru Japan. Han skrev in sig vid universitetet i Glasgow där han blev en flitig besökare på universitetsbiblioteket. Framförallt studerade han en 450-sidig bok av J.A Nettleton: ”The Manufacture of Spirit as conducted in the Distilleries of the United Kingdom”. Boken blev hans bibel som han minutiöst översatte till japanska. Några månader senare begav han sig norrut för att söka upp författaren i Elgin och förmå honom att ge privatlektioner. Nettleton var inte ovillig, men begärde en ersättning som Masataka inte kunde betala.
I stället för privatlektioner försökte Masataka skaffa praktik på destillerierna. Han kom till Longmorn där han fick göra fem dagars oavlönad tjänst. Med japansk noggrannhet förde han bok över precis allting från tekniska detaljer till destilleriarbetarnas löner. Dessa anteckningar skulle långt senare komma till användning när han byggde sitt eget destilleri.
I Glasgow träffade Masataka en ung skotska, Rita Cowan. Paret blev förälskade och valde att förlova sig. Det blev en kulturkrock och en mesallians som inte accepterades av vare sig Ritas eller Masatakas familjer. De båda valde kärleken och gifte sig, mot familjernas önskan. Masatakas föräldrar förmådde till och med hans uppdragsgivare att resa till Skottland för att tala förstånd med sonen, vilket föga hjälpte. Rita följde med till Japan. Hon skulle bara återvända till Skottland för två korta besök.
Under sin tid i Skottland praktiserade Masataka även vid graindestilleriet Boness i West Lothian och vid Hazelburn i Campbeltown.
När det nygifta paret kom till Japan hade tiderna förändrats och planerna att starta whiskytillverkning hade skrinlagts. Besviken fick Taketsuro återvända till sin gamla tjänst. En konkurrent, vinhandlaren Shinjiro Torii (senare Suntory) kidnappade idén om japansk whisky och försökte med höga löner locka över skotska destillatörer, vilket misslyckades. Han vände sig då till Masataka Taketsuru, som motvilligt men välbetald gav med sig, skrev på ett tioårskontrakt och antog Toriis uppdrag att starta Japans första whiskydestilleri och Yamazaki Distillery stod klart 1924.
Masataka Taketsuru släppte aldrig drömmen om ett eget destilleri och förhållandet med Shinjiro Torii blev med tiden alltmer ansträngt. När det tioåriga kontraktet löpte ut lämnade Taketsuru Suntory för att förverkliga sina egna destilleriplaner på nordön Hokkaido. Med hjälp av besparingar och sin hustrus inkomster som engelsklärare kunde han samma år förverkliga sin livsdröm och inviga Yoichi Distillery.
Den japanska hedern och affärskulturen hindrade honom dock från att omedelbart påbörja whiskytillverkning, i stället var det cider och äppelbrandy som det nystartade bolaget ”Dai Nippon Kaju Kabushiki Kaisha” ägnade sig åt den första tiden. Det var dock ingen tvekan om vad den egentliga avsikten var. Den första whiskyn från Yoichi lanserades 1940.
Krigsåren blev dramatiska och när verksamheten kom i gång på allvar igen bytte bolaget namn till förkortningen Nikka. Affärerna utvecklades och i slutet av 1960-talet grundade Taketsuru ett andra destilleri Miyagikyo. Masataka Taketsuru gick ur tiden 1979. I dag ligger han begravd invid sin hustru Rita på sitt livsverk Yoichi.
Yoichi Distillery ligger utanför vintersportorten Sapporo på nordön Hokkaido. Taketsuru valde den lilla staden Yoichi på Hokkaido eftersom omgivningen påminde om Skottland. Redan från början ville Taketsuru göra skotsk whisky i Japan därför har Yoichi mer än något annat destilleri anammat den genuina skotska traditionen. Malten, som är betydligt mer rökt än i övriga Japan, köps numera in från mestadels skotska mälterier.
Destilleriets ambition att vårda de skotska rötterna märks också i att man som en av mycket få anläggningar i världen fortfarande direkteldar pannorna med öppna koleldar. Pannorna är konstruerade efter vad Taketsuro såg på Longmorn.
Yoichis husstil kan beskrivas som relativt kraftfull, lite torr, rökig och robust. I dag är Yoichi ett av världens mest prisbelönta destillerier, och man ärar sin grundare med flera utgåvor i hans namn.
Anrika Cadenhead är mest känd som en av världens främsta oberoende buteljerare av whisky. Men man sålde faktiskt rom redan från allra första början när Geroge Duncan öppnade en liten vinbutik i Aberdeen 1842. Handeln med rom, framför allt Demerararom kom senare att utvecklas under Robert Duthies ledning. Cadenhead har mycket stora mängder whiskyfat i lager, men också många romfat. Företaget blev tidigt en källa för andra rombuteljerare att köpa fat ifrån.
Den långsamma lagringen i det skotska klimatet medförde att rommen utvecklades på ett stillsamt sätt. Den fick tid att mogna fram mängder med smaker den annars inte skulle fått. Cadenhead har samma syn på den rom de buteljerar som på sin whisky, det ska vara ofiltrerat, ofärgat, utan tillsatser, och av absolut högsta kvalitet.
Compagnie des Indes som grundades av Florent Beuchet är ett litet franskt importföretag som specialiserat sig på högklassig rom. Namnet är en hyllning till de rederier eller västindiska kompanier som seglade på Karibien. Precis som de gamla sjöfararna som upptäckte nya världar vill Compagnie des Indes upptäcka nya smakvärldar.
Florent Beuchet fäster stor vikt vid rommens olika stilar och karaktär och menar att den moderna industrirommen suddat ut ursprung och nationsgränser. Compagnie des Indes buteljerar en stor mängd romsorter där mångfald i stilar, smak, aromer, och ursprung är kännetecknande. Man är mycket mån om begreppet terroir, alltså de miljöer där sockerrören vuxit och anger alltid dessa på sina buteljeringar.
Compagnie des Indes undviker att söta sin rom med glycerin och andra tillsatser, vilket är vanligt i romindustrin. I stället hyllar man den ärliga, äkta romen och de genuina lite kärva smakerna.
Florent Beuchet är ständigt på jakt efter karaktäristiska romsorter och tar hem faten till Jura-regionen i östra Frankrike nära gränsen till Schweiz. Där lagras de ytterligare en tid innan de blandas eller buteljeras som singelfat.
Mannen bakom det italienska företaget Velier är Luca Gargano. Hans Gargano-classification är ett alltmer vedertaget sätt att bringa reda i den minst sagt spretiga romvärlden. Luca Gargano har dessutom försett romentusiaster med buteljeringar som fått dryckesvärlden att häpna och buteljerat bortglömda destillerier som skapat svallvågor bland romkonnässörer. Hans lansering av Caroni, ”det förlorade Trinidad-destilleriet” är ett sådant exempel.
I serien Habitation Velier ingår rom som kommer från ett enda destilleri, som uteslutande destillerats i potstills, lagrats i tropikerna och buteljerats utan kylfiltrering på sin naturliga fatstyrka. Syftet med Habitation Velier är att tydliggöra hantverksstilar och smakbilder från ett enda destilleri. Serien är ett samarbete mellan Velier och destillerierna i ett slags joint venture till skillnad från andra oberoende buteljerare som oftast etiketterar under eget namn utan mer ingående beskrivningar av ursprung och teknik.
Hampden Distillery är ett av de äldsta destillerierna på Jamaica och kända för att producera Pot Still-rom i den engelska stilen. Hampdens rom brukar beskrivas som en av de mest esterrika av världens alla romsorter.
Destilleriet ligger i Trelawny på nordvästra delen av ön. På Hampden Estate har man odlat sockerrör sedan åtminstone 1753. Destilleriet är ålderdomligt och mycket är sig likt från förr. Man använder sig av surmäsk, så kallad ”dunder”, där mäsk- och drankrester från föregående körningar, förvaras i jordhålor och sätts att jäsa om och om igen. Jäsningen sker utan jästtillsatser i gamla orörda jäshus där jästcellerna sitter i jäskar, luft och väggar. Hampdens rom blir mycket smakrik och hyllas av entusiaster över hela världen.
Hampden Estate ägs sedan 2009 av familjen Hussey som residerar i egendomens anrika The Great House.
Panama är ett av romvärldens mest fascinerande länder. Det lilla S-formade kanal-landet i Centralamerika ligger klämt mellan två världshav där Atlanten i öster och Stilla havet i väster skapar ett mycket speciellt klimat med hög maritim luftfuktighet och långa torrperioder. Landet brukar beskrivas som ett växthus med mycket jämn temperatur och konstant fuktighet. Panama anses vara en av världens främsta odlingsplatser för sockerrör.
Historien om Ron Abuelo börjar 1908, då spanjoren Don José Varela Blanco grundade Panamas första sockerbruk. Drygt 100 år senare är företaget fortfarande familjeägt och drivs av tredje generationen. Don José Varela Blanco hyllade kooperativa idéer. Han etablerade samarbeten med andra odlare och var en föregångare när det gäller arbetsvillkor för personalen. I det speciella klimatet fick sockerrören en unikt hög sockerhalt och romen blev snart mycket ryktbar. Ron Abuelo räknas som en av världens främsta romproducenter och i familjen Varelas prisskåp ståtar utmärkelser från mängder med internationella dryckestävlingar.
Förutom den höga sockerrörskvaliteten är ett innovativt fatarbete kännetecknande för Abuelo. Man använder sig av traditionella amerikanska bourbonfat, men också av djuprostade fat av ny amerikansk vitek. Djuprostad ek utvecklar mängder med smaker och ger den kolonndestillerade spriten toner av kaffe, choklad och vanilj.
Ron Abuelo har producerat rom sedan 1936. Företaget äger över 800 hektar sockerrörsodlingar och har ett välfyllt romlager, med en imponerade stor del gammal rom. Ron Abuelos romsorter blandas i regel av destilleriets två romtyper; dels en kraftfull melassbaserad, dels en lättare rom tillverkad av sockerrörsjuice.
Italienaren Fabio Rossi reste 1990 till Skottland för att köpa fat. Han hade grundat den oberoende whiskyfirman Wilson & Morgan. Hans far hade jobbat med whisky ända sedan 1950-talet och bland annat etablerat Laphroaig på den italienska marknaden, liksom en rad rom- och champagnehus. Fabio Rossi kom att växa upp bland flaskorna i vinlagret och skulle tidigt bli en del av företaget.
I Skottland upptäckte Fabio Rossi att det fanns gamla romfat från länder som Guyana och Jamaica inklämda bland whiskyfaten i lagerhusen. Det var fat från forna brittiska kolonier som skickats till Skottland för att mogna långsammare i det kalla och fuktigare klimatet. Fabio Rossi fick prova rommen och blev djupt betagen. Där såddes ett frö till att starta rom-import. I slutet av 1990-talet började han köpa romfat från Skottland. Han ville inte buteljera dem under Wilson & Morgan-etiketten utan valde att lägga dem under varumärket – Rum Nation.
Från början fokuserade Fabio Rossi på länder snarare än destillerier. Han ville övertyga marknaden om födelseplatsens betydelse och som passionerad frimärkssamlare valde han att förse etiketterna med frimärken från respektive land. Rum Nation buteljerade inledningsvis endast rom från det forna brittiska imperiet, men snart växte ambitionerna, andra områden utforskades och Fabio Rossi kom att bli en flitig resenär till romhusen i både Karibien och andra delar av världen.
Ett av Rum Nations signum är dubbellagring. Det innebär att fat flyttas från de heta klimaten för att fortsätta mogna under helt andra omständigheter i Europa där lagringen kan fortgå under tiotals år.
Réunion Island är en avlägsen ö mitt ute i indiska oceanen cirka 80 mil rakt österut från Madagaskar utanför Afrikas sydkust. Ön ingår i Maskarenerna och är administrativt en del av Frankrike. De obebodda Réunion-öarna koloniserades av fransmän på 1500-talet. Länge var Réunion ett viktigt handelscenter och en provianteringshamn för sjöfarten mellan Europa och Orienten, men sedan Suezkanalen tillkom förlorade ön i betydelse.
Destillerie de Savanna byggdes i slutet av 1940-talet av sockerfabrikören Emile Hugot i staden Saint Paul i regionen Savanna. 1992 lät man uppföra en större anläggning vid sockerfabriken Bois-Rouge på nordöstra delen av ön. Där sker numera hela produktionen från den närbelägna odlingen och beskärningen av sockerrören till destillering och buteljering.
På senare år har Savanna uppmärksammats mer och mer av romentusiaster. De avlägsna öarna producerar en rom som är mycket smakrik och elegant och bjuder på smaker från en av romvärldens mest okända och avlägsna platser.
A.E. Dor är långt ifrån den mest kända cognacsproducenten, men anses av många vara det mest exklusiva cognacshuset. Det anrika företaget grundades 1858 av vinhandlaren Amédée Edouard Dor. Han började sin verksamhet med att köpa upp mycket gammal cognac. Han var också en av få som insåg vilka konsekvenser vinlusen skulle få. Snabbt skaffade han sig stora mängder destillat från de bästa producenterna och när Frankrikes vingårdar kort därpå utraderades en efter en var han välförsedd och kunde fortsätta leverera sin cognac utan problem.
Inget annat cognacshus har så stora lager gammal cognac och ingen kan erbjuda så mycket årgångscognac. Källaren kallas ”Paradiset” och där står rader med årgångscognac i förseglade glasdamejeanner. Den äldsta är från 1805, samma år som Napoleon besegrades vid slaget vid Trafalgar. I källaren finns också cognac från 1840, från 1889, då 100-årsminnet av franska revolutionen firades och från 1914, då första världskriget bröt ut. I flera av de rara årgångsdamejeannerna har alkoholhalten avdunstat till en nivå under lagstadgade 40 procent, men som enda cognacshus i världen har A.E Dor tillstånd att sälja denna trots det faktum att alkoholhalten ibland blivit så låg som 30 procent. Inget annat cognacshus är heller lika framsynt, man har till exempel lagt undan lager av 1989 års cognac som ska börja säljas när 300-årsminnet av franska revolutionen firas 2089.
De allra äldsta cognacen säljs endast på auktioner där förmögna samlare betalar fantasibelopp för den. Vid flera internationella bedömningar har A.E. Dors cognac tilldelats toppoäng.
Domain de La Pouyade i Grand Champagne ligger mitt i den gyllene cognacstriangeln som bildas av byarna Verrieres, Angeac-Champagne och Juillac-le-Coq. Här grundade Honore Fillioux sitt världsberömda cognacshus 1880.
I dag ansvarar fjärde generationen Christophe Fillioux för verksamheten tillsammans med sin far Pascal, som i sin tur tog över efter sin far 1982. Den småskaliga produktionen säljs nästan uteslutande till fashionabla restauranger och lyxhotell i Tokyo, Moskva, New York och andra storstäder. I England är till exempel Fillioux huscognacen hos de trestjärniga Michelinkrogarna Waterside Inn och The Fat Duck. Även Gordon Ramsay serverar Fillioux på sina toppkrogar.
Fillioux är ingen förnyare. Metoderna är desamma som de alltid varit. Pascal Fillioux är känd för att vara perfektionistisk i sin rigorösa kontroll. Ingen flaska undgår hans erfarna granskning. Det finns mängder med berättelser om hur Pascal Fillioux tillbringat timmar, dagar och nätter, julafton som tisdagsförmiddagar i sina cognacskällare där han sökt efter de perfekta blandningarna. Det talas också om hur han arbetat på fälten, planterat vinrankor, handplockat druvor och följt varje del i frukternas mognad. Han övervakade också fattillverkningen, var med och valde ut den bästa limousineken och kontrollerade rostningen av faten. Allt för att möjliggöra en verkligt lång lagring. Denna noggrannhet har han nu överfört till Christophe som med Pascals hjälp övervakar allt som sker med familjens cognac.
Familjen de Montal följs av en närmast fanatisk skara hängivna entusiaster och samlare. Familjens armagnac räknas till en av de absolut främsta i världen.
Greve Olivier de Montals ägor ligger i hjärtat av Armagnac, några kilometer från provinshuvudstaden Auch. Slottet Le Rietourt, där familjen de Montal residerar ligger i hjärtat av Gascogne i Bas-Armagnac, som är det främsta området i Armagnac. Här odlar de Montal vin i den sandiga lerjorden. Klimatet är milt och fuktigt med långa soliga höstar vilket driver fram mycket smak i vinodlarnas druvor.
Armagnac görs, huvudsakligen, av dom fyra druvsorterna Ugni Blanc, Colombard, Folie Blanche och Baco. Druvorna skördas nattetid när dygnet är som svalast för att smak och arom ska bevaras så mycket som möjligt. Endast spontanjäsning är tillåten och tillsatser av jäst eller socker är förbjudna.
Efter vinifieringen enkeldestilleras vinet, som håller hög syra och låg alkohol (ca. 10%), i tre klassiska alambicpannor som namngivits efter Alexandre Dumas tre musketörer: Athos, Porthos och Aramis.
De Montal lagrar sin armagnac på 400-litersfat av fransk ek, huvudsakligen vitek från de närbelägna skogarna i Monlezun. Under lagringen flyttar ”Cellar Mastern” destillaten mellan olika fat för att styra utvecklingen och ofta avslutas lagringen i svarteksfat, dvs gamla fat som är så mättade av armagnac att dom blivit svarta. För att inte riskera att riktigt gamla årgångar ska bli överekade avbryts ekfatslagringen ofta efter 50–60 år och armagnacen flyttas då över till damejeanner (lokalt kallat bonbonnes) där mognad och avdunstning minimeras.
I familjens paradiskällare finns årgångar ända tillbaka till slutet av 1800-talet. Den fantastiska åldern och den exceptionella kvaliteten har givit de Montal kultstatus. Armagnac de Montal levereras till bland annat Frankrikes president, det engelska kungahuset och till en lång rad toppkrogar över hela världen.
De Montals husstil är en robust och smakrik armagnac. Årgångsbuteljeringarna kännetecknas av en ganska tung stil med toner av choklad, torkade frukter och en portvinsliknande karaktär. I äldre årgångar finner man nästan alltid en sagolik ranciokaraktär, vilket bäst kan beskrivas som en utsökt, oxiderad och komplex karaktär med drag av nötter och jord som kan uppstå i högklassig armagnac och cognac efter mycket lång lagring.
Japanska Nikka är världsberömt för sin whisky, men har även en lång tradition av att producera olagrade destillat.
Vid gintillverkning använder Nikka en skotsktillverkad Coffey Still som importerades till Japan i början av 1960-talet. Det är en av få klassiska coffey-stills som ännu är i bruk i världen.
I Japan producerar man nästan uteslutande råspriten av majs, i övriga världen är vete vanligast. Detta medför, tillsammans med den ovanliga destillationspannan och att man utöver traditionella ginkryddor använder ett flertal unika japanska smaksättningar, att Nikkas gin får en helt egen stil. Totalt används elva olika kryddor, örter och frukter till Nikka Coffey Gin. Varje smaksättare maccereras och destilleras sedan var för sig före blandning.
Speyside är en whiskyregion i skotska högländerna i närheten av ett flertal floder, bland annat Spey.
Speyside har den största koncentrationen av whiskydestillerier i Skottland, ungefär hälften (ca 50) av destillerierna som tillverkar single malt whisky ligger här. Normalt har whisky från Highlands och Speyside ganska stor skillnad i smak. Whiskyn från Speyside är oftast lätt, elegant och utan större rökighet. Många av Skottlands mest kända whiskymärken kommer från Speyside, till exempel Glenfiddich, The Glenlivet, Glenfarclas och Macallan. Prefixet glen- förekommer ofta i Speyside och betyder dalgång.
I området finns bland annat floderna Findhorn, Lossie, Livet, Avon, Spey, Bogie och Deveron. Bland destillerier är namn med ”Glenlivet” populära och åtskilliga bindestrecks-Glenlivet finns, varav huvuddelen inte ligger vid floden Livet.
Denna webbplats innehåller information om alkoholhaltliga drycker och riktar sig till dig som fyllt 25 år.
