Läs mer om producenten
Dai Nippon Kaju Kabushi Kaisha betyder det stora japanska juicebolaget. Det otympliga bolagsnamnet valde paret Rita och Masataka Taketsuru 1934 när Masataka lämnade Suntory och äntligen kunde starta sitt eget Yoichi Distillery på Nordön Hokkaido.
Läs mer om hur vi behandlar dina personuppgifter i vår Personuppgiftspolicy.
Islay är den sydligaste av öarna i de inre Hebriderna. Islay ligger norr om Nordirland med Kintyrehalvön på det skotska fastlandet i öster. Norra delarna av Islay är bergiga och söder därom breder ljunghedarna ut sig. Ungefär en fjärdedel av öns yta utgörs av djupa svartblå torvmossar.
Längs Islays Sydkust ligger ”The Kildalton Three”, Ardbeg, Laphroaig och Lagavulin. Fram till 1983 fanns också Port Ellen lite längre västerut utmed samma kust. Port Ellen är idag ett mälteri, men det finns långt gångna planer på att återuppliva destilleriet. Utmed norra kusten finns Bunnahabhain och Ardnahoe medan de västligaste destillerierna är Kilchoman och Bruichladdich. Till öns destillerier hör också Bowmore och det största Caol Ila.
Islay blev tidigt ett centrum för whiskyproduktion. Närheten till Irland gjorde att kunskap fanns på någon timmas båtfärd. Man talade dessutom gaeliska och kände stor samhörighet med Irland. Dessutom undgick Islay att omfattas av de första maltwhiskylagarna vilket gjorde att ön blev ett skatteparadis som lockade investerare från fastlandet. När myndigheterna senare försökte få kontroll över produktionen gjorde det avlägsna läget att kontrollanter i det längsta avstod från att inspektera skatteplikten. Det skyddade och tidvis skattebefriade läget innebar att destillatörerna inte behövde bekymra sig för risken att bli påkomna. Man kunde tryggt låta torven pyra i dagar och mätta kornet med massor av fenoler. Den kraftigt torvrökta whiskyn blev tidigt tradition på Islay och är så än i dag.
Islays whisky är den mest smakrika och robusta av all skotsk whisky. Port Ellen Maltings förser i stort sett samtliga öns destillerier med rökig malt. Flera av dem har dessutom gammaldags maltgolv och torvtorkar malten i kölnor med egen torv. Islaywhiskyn präglas i hög grad av en distinkt rökighet med toner av tjära, läder och torv. En stor del av whiskyn lagras på ön och påverkas dessutom av tångsälta och medicinala havstoner.
Det finns egentligen få motsvarigheter till den japanska whiskyns framgångar de senaste decennierna. Från att ha varit en kuriositet och i princip obefintlig på den internationella marknaden har den japanska whiskyn formligen exploderat.
Inget annat land gör whisky som i så hög grad är influerad av den skotska. Orsaken till detta är den japanska whiskyns fader Masataka Taketsuru, som skickades till Skottland 1918 för att lära sig allt om whiskytillverkning. När han återvände fick han uppdraget att bygga Yamazaki, som blev Japans första whiskydestilleri och tio år därefter uppförde han också sitt eget destilleri Yoichi efter skotska förebilder. Båda dessa är flaggskepp hos storbolagen Suntory och Nikka.
Vid millennieskiftet såldes årligen färre än 5 000 flaskor japansk whisky i Europa. Några år senare ökade antalet till flera hundra tusen. Det som inledde trenden brukar tillskrivas Suntory som några år in på 2000-talet började marknadsföra alkoholsvaga Highball-drinkar. Whiskygroggen blev högsta mode i Japan. 2003 hade den Oscarsbelönade Hollywoodfilmen ”Lost in translation” premiär. Filmen handlar om filmstjärnan Bob Harris, som reser till Japan för att göra reklamfilmer åt Suntory. Plötsligt syntes japansk whisky över hela världen, och land efter land erövrades.
Till en början var det nyväckta intresset för japansk whisky mest internationellt. Detta skulle förändras i och med tv-serien ”Massan” som hade premiär 2014. Serien handlar om den japanska whiskyns fader Masataka Taketsuru och hans skotska fru Rita, om deras dröm att bygga Japans första whiskydestilleri och deras gemensamma svårigheter. Japan stod stilla när serien sändes och resultatet blev att barer, butiker och lagerhus tömdes på whisky.
Den japanska whiskyn håller genomgående hög kvalitet. Många menar att Japan är det kvalitetsmässigt ledande whiskylandet. Det kan såklart diskuteras, men det finns flera faktorer som gör den japanska whiskyn just japansk.
I Japan är whiskytillverkningen något av en vetenskap. Man går mycket noggrant tillväga och sätter en heder i att göra ett bra jobb och att vara en passionerad yrkesman. Den japanska synen på arbete präglar whiskytillverkningen. Man är extremt noga i alla delar av produktionen.
Japanska whiskytillverkare har inte lika bråttom som på andra håll i världen. Till exempel låter man ofta vörten i mäsktunnan sedimentera, den får alltså stå stilla och sjunka ner till botten för att därefter återföras till toppen till dess att vörten inte längre är grumlig. Den klara vörten gör att mängden bittra skalrester och garvämnen minskar, vilket ger en fruktigare och mjukare whisky.
Japanska destillerier samarbetar inte. I stället gör man all whisky i egna pannor. De stora destillerierna är utrustade med pannvarianter som ihop med olika jäststammar och rökighet producerar sprit med olika egenskaper. Det gör att masterblendern helt kan kontrollera sina egna recept.
Den japanska whiskyn har egentligen inte förrän nyligen kringgärdats av ett mer långtgående regelverk. Detta har både för och nackdelar, men i stället för att styras av en ålderssiffra och andra bestämmelser har de japanska destillatörerna helt kunnat fokusera på smak.
Går man tillbaka några decennier så använde japanska destillerier också en hel del så kallad Mizunara-ek, det vill säga en japansk variant av den asiatiska eken Quercus mongolica. Denna ekart utvecklar en hel del för skotsk whisky ovanliga smaker som exempelvis örnträ, sandelträ och rökelse. Ekfat av Quercus mongolica förekommer numera i mindre omfattning. De är oftare mer porösa och tenderar att läcka under lagringen, men också dyrare på grund av att trä- och möbelindustrin köper upp den ek som finns.
Ännu en betydande skillnad är att japanska coffey- och kolonnpannor sällan matas med mäsk av vete, som i Skottland, istället är majs bränslet i processen. Majs var vanligt i Skottland för 30–40 år sedan, men har i modern tid helt konkurrerats ut av det billigare vetet. En mäsk på majs ger en sötare och fruktigare sprit, vilket förklarar att många japanska blendwhiskysorter, som exempelvis “Nikka from the Barrel” upplevs som synnerligen mjuk och rund i smakerna.
Alla dessa, och säkert många fler faktorer, gör att japansk whisky, trots att den försöker vara skotsk, ändå får sin egen stil. Men lika lite som man kan förklara whiskyns mystik med teknikaliteter, lika lite kan man bortse från platsen, landet, klimatet och kulturen där den skapas. Japan är ett unikt land, så är dess whisky
Den japanska whiskyindustrin domineras av tre stora dryckesjättar. Suntory med destillerierna Hakushu och Yamazaki, Nikka med Miyagikyo och Yoichi samt Kirin Holdings med Fuji Gotemba. Dessa tre storbolag har betydande verksamheter inom flera områden. De äger dessutom skotska och amerikanska destillerier. Suntory är sedan uppköpet av Jim Beam den tredje största dryckeskoncernen i världen, och kontrollerar bland annat Laphroaig, Ardmore, Bowmore, Auchentoshan och Glen Garioch. Nikka äger å sin sida skotska Ben Nevis och andra japanska bolag äger destillerier som Tomatin.
Förutom dessa gigantiska bolag äger fler koncerner japanska destillerier och därtill finns många små entusiastdrivna destilleriprojekt. Man talar om en japansk Ji-whiskyvåg där Chichibus Ichiro Akuto är en föregångare. I dag finns ett 30-tal destillerier i Japan och flera nya varumärken och utgåvor har nått den internationella marknaden de senaste åren.
Dai Nippon Kaju Kabushi Kaisha betyder det stora japanska juicebolaget. Det otympliga bolagsnamnet valde paret Rita och Masataka Taketsuru 1934 när Masataka lämnade Suntory och äntligen kunde starta sitt eget Yoichi Distillery på Nordön Hokkaido.
För att snabbt få ekonomi i verksamheten började man med att tillverka äppelbrandy och andra äppeldrycker, men whiskytillverkningen var från första stund det centrala. Det långa japanska bolagsnamnet förkortades så småningom till Nikka.
Yoichi är bolagets första destilleri. 1969 tillkom även Miyagikyo utanför Sendai och 1989 köptes skotska Ben Nevis. Nikka blev därmed det första japanska dryckesbolag som köpte in sig i den skotska whiskyindustrin. Sedan 1954 ingår Nikka i Asahi Breweries-koncernen
Masataka Taketsuru föddes i en familj som bryggt sake sedan tidigt 1700-tal. Han utbildade sig i kemi vid högskolan i Osaka, men rekryterades innan han var klar med studierna till det Osakabaserade företaget Settsu Shuzo. Där fick han bland annat blanda fram ”whisky” med hjälp av kryddblandningar och smaksättningar. Arbetsuppgifterna väckte en passion för västerländska drycker. Han ville tillverka whisky på riktigt och fick uppdraget att resa till Skottland för att lära sig whiskytillverkningens hemligheter.
I juli 1918, drygt 20 år gammal, lämnade Masataka Taketsuru Japan. Han skrev in sig vid universitetet i Glasgow där han blev en flitig besökare på universitetsbiblioteket. Framförallt studerade han en 450-sidig bok av J.A Nettleton: ”The Manufacture of Spirit as conducted in the Distilleries of the United Kingdom”. Boken blev hans bibel som han minutiöst översatte till japanska. Några månader senare begav han sig norrut för att söka upp författaren i Elgin och förmå honom att ge privatlektioner. Nettleton var inte ovillig, men begärde en ersättning som Masataka inte kunde betala.
I stället för privatlektioner försökte Masataka skaffa praktik på destillerierna. Han kom till Longmorn där han fick göra fem dagars oavlönad tjänst. Med japansk noggrannhet förde han bok över precis allting från tekniska detaljer till destilleriarbetarnas löner. Dessa anteckningar skulle långt senare komma till användning när han byggde sitt eget destilleri.
I Glasgow träffade Masataka en ung skotska, Rita Cowan. Paret blev förälskade och valde att förlova sig. Det blev en kulturkrock och en mesallians som inte accepterades av vare sig Ritas eller Masatakas familjer. De båda valde kärleken och gifte sig, mot familjernas önskan. Masatakas föräldrar förmådde till och med hans uppdragsgivare att resa till Skottland för att tala förstånd med sonen, vilket föga hjälpte. Rita följde med till Japan. Hon skulle bara återvända till Skottland för två korta besök.
Under sin tid i Skottland praktiserade Masataka även vid graindestilleriet Boness i West Lothian och vid Hazelburn i Campbeltown.
När det nygifta paret kom till Japan hade tiderna förändrats och planerna att starta whiskytillverkning hade skrinlagts. Besviken fick Taketsuro återvända till sin gamla tjänst. En konkurrent, vinhandlaren Shinjiro Torii (senare Suntory) kidnappade idén om japansk whisky och försökte med höga löner locka över skotska destillatörer, vilket misslyckades. Han vände sig då till Masataka Taketsuru, som motvilligt men välbetald gav med sig, skrev på ett tioårskontrakt och antog Toriis uppdrag att starta Japans första whiskydestilleri och Yamazaki Distillery stod klart 1924.
Masataka Taketsuru släppte aldrig drömmen om ett eget destilleri och förhållandet med Shinjiro Torii blev med tiden alltmer ansträngt. När det tioåriga kontraktet löpte ut lämnade Taketsuru Suntory för att förverkliga sina egna destilleriplaner på nordön Hokkaido. Med hjälp av besparingar och sin hustrus inkomster som engelsklärare kunde han samma år förverkliga sin livsdröm och inviga Yoichi Distillery.
Den japanska hedern och affärskulturen hindrade honom dock från att omedelbart påbörja whiskytillverkning, i stället var det cider och äppelbrandy som det nystartade bolaget ”Dai Nippon Kaju Kabushiki Kaisha” ägnade sig åt den första tiden. Det var dock ingen tvekan om vad den egentliga avsikten var. Den första whiskyn från Yoichi lanserades 1940.
Krigsåren blev dramatiska och när verksamheten kom i gång på allvar igen bytte bolaget namn till förkortningen Nikka. Affärerna utvecklades och i slutet av 1960-talet grundade Taketsuru ett andra destilleri Miyagikyo. Masataka Taketsuru gick ur tiden 1979. I dag ligger han begravd invid sin hustru Rita på sitt livsverk Yoichi.
Yoichi Distillery ligger utanför vintersportorten Sapporo på nordön Hokkaido. Taketsuru valde den lilla staden Yoichi på Hokkaido eftersom omgivningen påminde om Skottland. Redan från början ville Taketsuru göra skotsk whisky i Japan därför har Yoichi mer än något annat destilleri anammat den genuina skotska traditionen. Malten, som är betydligt mer rökt än i övriga Japan, köps numera in från mestadels skotska mälterier.
Destilleriets ambition att vårda de skotska rötterna märks också i att man som en av mycket få anläggningar i världen fortfarande direkteldar pannorna med öppna koleldar. Pannorna är konstruerade efter vad Taketsuro såg på Longmorn.
Yoichis husstil kan beskrivas som relativt kraftfull, lite torr, rökig och robust. I dag är Yoichi ett av världens mest prisbelönta destillerier, och man ärar sin grundare med flera utgåvor i hans namn.
Skottland är utan tvekan whiskyns hemland, även om konsten att göra whisky kom från annat håll. I Skottland finns de flesta av världens mest berömda destillerier och skotsk single malt har blivit stilbildande för all världens whisky.
Skotsk whisky omgärdas av lagar som ofta kan upplevas som överdrivet protektionistiska, men regelverket har i hög grad bidragit till att Skottland blivit världens ledande whiskynation. Att Skottland är whiskyvärldens epicentrum är i hög grad relaterat till förekomsten av råvaror som torv, korn och källvatten.
Den skotska whiskyn har flera stilar och landet är indelat i olika whiskyregioner, som i någon mån är kännetecknande för den whisky som produceras just där. I Skottland finns omkring 150 destillerier och dessutom ett stort antal fristående buteljerare.
Skottland är också födelseplatsen för blendwhiskyn, flera av världens mest kända blendwhiskysorter är skotska.
Speyside är en whiskyregion i skotska högländerna i närheten av ett flertal floder, bland annat Spey.
Speyside har den största koncentrationen av whiskydestillerier i Skottland, ungefär hälften (ca 50) av destillerierna som tillverkar single malt whisky ligger här. Normalt har whisky från Highlands och Speyside ganska stor skillnad i smak. Whiskyn från Speyside är oftast lätt, elegant och utan större rökighet. Många av Skottlands mest kända whiskymärken kommer från Speyside, till exempel Glenfiddich, The Glenlivet, Glenfarclas och Macallan. Prefixet glen- förekommer ofta i Speyside och betyder dalgång.
I området finns bland annat floderna Findhorn, Lossie, Livet, Avon, Spey, Bogie och Deveron. Bland destillerier är namn med ”Glenlivet” populära och åtskilliga bindestrecks-Glenlivet finns, varav huvuddelen inte ligger vid floden Livet.
Denna webbplats innehåller information om alkoholhaltliga drycker och riktar sig till dig som fyllt 25 år.
