Sök
Stäng denna sökruta.

Armagnac

Armagnac är den mest franska av alla destillat. Om cognacen är en mondän slottsherre så är armagnacen den purfranska lantarbetaren. Vill man verkligen smaka på det äkta Frankrike så är armagnac den dryck som gäller.

Armagnac är ett destillerat vin från distriktet Armangnac i regionen Gascogne i sydvästra Frankrike. Armagnac har många likheter med cognac men skillnaderna är stora.

Cognac destilleras två gånger medan armagnac enkeldestilleras. De flesta armagnacproducenter är små. Kopparpannorna står ofta utomhus, produktionen är hantverksmässig och försäljningen sker inte sällan hemma på gården. Småskaligheten och avståndet till stora städer är en stor del av förklaringen till att armagnac aldrig nått samma popularitet som cognac.

Armagnac är det äldsta vindestillat man känner till. Med säkerhet vet man att armagnactillverkning har pågått sedan år 1411. Men troligen kom konsten att bränna vin redan på 1100-talet då morerna kan ha tagit kunskapen till södra Frankrike.

Redan i början av 1200-talet exporterades vin från regionen. Armagnac ligger i inlandet och vinbönderna var tvungna att använda sig av hamnen i Bordeaux som exportbas. Det gjorde att vinoldarna i Bordeaux kände sig hotade och höjde hamnavgifterna kraftigt för sina grannar. Man satte samtidigt ett tak på hur mycket vin från Armagnac som fick exporteras. För att praktiskt och ekonomiskt klara detta började bönderna i Armagnac att destillera vinet. Detta gav mindre volymer att transportera och en dryck som tålde lagring. Man upptäckte också att ju längre transport som krävdes desto fylligare blev spriten. Ekfatslagringens hemligheter började uppdagas.

Från början destillerades vinet i traditionella kopparpannor (alambic), en metod som är enkel men långsam och som kräver ständig bevakning. 1761 hjälpte kemisten Chaptal till med att effektivisera tillverkningen. Han utvecklade en speciell armagnacpanna (alambic armagnacais) för kontinuerlig destillation. Chaptals panna har sedan dess använts i regionen.

Fram till 1870-talet blommade armagnacproduktionen. Men så slog vinlusen till och katastrofen var ett faktum. Trots omplantering med motståndskraftiga vinrankor från USA så slogs två tredjedelar av odlingarna ut. När produktionen så småningom kom i gång igen väntade fler katastrofer. Förbudstiden och världskrigen bromsade vinproduktionen och många marknader försvann. Fortfarande är den totala produktionen inte i närheten av de volymer som tillverkades före vinlusen.

Distriktet Armagnac

Armagnac är ett av de gamla grevskapen i Gascogne sydöst om Bordeaux. Gascogne är ett omväxlande landskap med svepande kullar, vingårdar, gröna skogar, slott, pittoreska byar, solrosfält och gäss i mängder.

Regionen Armagnac indelas i tre distrikt:

  • Bas-Armagnac
  • Ténarèze
  • Haut-Armagnac

Bas-Armagnac i de västra delarna i Armagnac anses ge den bästa spriten. Här ligger drygt hälften av de vingårdar som producerar armagnac.

Ténarèze är de norra och centrala delarna i Armagnac. Även här ligger en stor del av de armagnacproducerande vingårdarna.

Haut-Armagnac är de östra och södra delarna av Armagnac. Här finns omkring fem procent av producenterna.

Tillverkningen

Det varma klimatet och de soliga höstarna gynnar odlingen. Druvorna i Armagnac mognar tidigt och ger ett fruktigt och smakrikt vin. De druvor som används är vanligen de traditionella sorterna Ugni Blanc, Folle Blanche och Colombard.

Normalt skördas druvorna för hand. Den efterföljande pressningen är kraftig och vinifieringen startar direkt efter skörden.

Det är inte tillåtet att tillsätta socker vilket är vanligt inom vinindustrin. Inte heller får man tillsätta jäst. Armagnac ska självjäsa. Efter en naturlig jäsningsprocess på 10–19 dagar, där både skal och kärnor används, får man ett vin (borret) med en alkoholstyrka på 8–12 procent.

Efter cirka tre veckors lagring destilleras vinet i den speciella pannan Alambic Armagnacais (en mindre del av vinerna destilleras dock i enkelpannor liknande dem i Cognac). Armagnacais-pannan kan beskrivas som ett mellanting av en kolonnpanna och en enkelpanna. För längesedan destillerades Armagnac två gånger liksom cognacen. 1936 förbjöds dubbeldestillering. Det blev dock tillåtet igen 1972 och användes flitigt under 1980- och 1990-talen. I dag har de flesta producenter återgått till enkeldestillering.

Spriten som lämnar pannan har det en alkoholstyrka på mellan 50 och 60 procent vilket ger en personligare, fylligare och mer smakrik dryck än cognac som destilleras till drygt 70 procent

Lagring

Kontrollorganisationen BNIA hävdar att armagnac mognar fortare än cognac och därför är kraven på lagring inte lika långtgående för armagnac. Många hävdar motsatsen och menar att armagnac mognar långsammare än cognac. De flesta kvalitetsproducenter lagrar sin armagnac mycket längre än vad regelverken föreskriver. Armagnac lagras oftast på fat gjorda av vitek från Bas-Armagnac. Men på grund av att just den eken börjar försvinna så används mer och mer ek från övriga Frankrike.

Armagnac lagras oftast i minst tio år för att komma till sin rätt. Den når sin höjdpunkt först vid trettio års ålder eller mer. Många gånger används fat som är gamla och inaktiva. Lagring på glasdamejeanne förekommer också. Det gör att Armagnac kan nå hisnade hög ålder utan att tanninerna tar överhanden.

Lagringen sker traditionellt på ekfat från skogen Manlezun. Virket får lufttorka i fem år innan det binds till fat. Ofta sker en första lagring under 6–12 månader på nya ekfat. Därefter fortsätter lagringen på begagnade fat eftersom dessa ger färre sträva och bittra smaker än nya. Den franska eken gör att färgen gradvis förändras från guldgult till bärnsten, vidare till mahogny för att slutligen övergå till nästan svart. Lagkraven kring armagnac är mindre strikta än andra destillat. Redan efter ett år på fat klassas spriten som armagnac.

Kvalitetsbenämningar
  • VS Minst 1 års lagring på ekfat
  • VSOP Minst 4 års lagring på ekfat
  • Napoléon Minst 6 års lagring på ekfat
  • Hors d’Age Minst 10 års lagring på ekfat
  • XO Minst 10 års lagring på ekfat
  • Vintage 100% måste vara skördat angivet år.

Speyside

Speyside är en whiskyregion i skotska högländerna i närheten av ett flertal floder, bland annat Spey.

Speyside har den största koncentrationen av whiskydestillerier i Skottland, ungefär hälften (ca 50) av destillerierna som tillverkar single malt whisky ligger här. Normalt har whisky från Highlands och Speyside ganska stor skillnad i smak. Whiskyn från Speyside är oftast lätt, elegant och utan större rökighet. Många av Skottlands mest kända whiskymärken kommer från Speyside, till exempel Glenfiddich, The Glenlivet, Glenfarclas och Macallan. Prefixet glen- förekommer ofta i Speyside och betyder dalgång.

I området finns bland annat floderna Findhorn, Lossie, Livet, Avon, Spey, Bogie och Deveron. Bland destillerier är namn med ”Glenlivet” populära och åtskilliga bindestrecks-Glenlivet finns, varav huvuddelen inte ligger vid floden Livet.

Välkommen!

Denna webbplats innehåller information om alkoholhaltliga drycker och riktar sig till dig som fyllt 25 år.