Sök
Stäng denna sökruta.

Cognac

Under större delen av 1900-talet var cognac det mest prestigefulla och eleganta destillatet i världen. Cognac kan man bara tillverka på en plats på jorden, i departementet Charente runt staden Cognac i västra Frankrike, norr om Bordeaux. Destillerar vin eller vinrester gör man lite varstans i världen, men då kallas destillatet brandy, grappa, marc, eller något annat.

Regionen Cognac har skyddad ursprungsbeteckning, AOC, och är uppdelad i sex ursprungszoner, cru, med centrum i byn Segonzac. De sex distrikten är: Grande Champagne, Petite Champagne, Borderies, Fins Bois, Bons Bois och Bois Ordinaires.

Distrikten Grande Champagne och Petite Champagne har mycket kalkrik mark och därmed goda förutsättningar att skapa de bästa vinerna för destillering. I Borderies är cognacen av nästan lika hög kvalitet, medan Fins Bois skapar en fyllig och mer snabbmognande cognac. Bon Bois och Bois Ordinaires har numera mycket liten betydelse för cognacsnäringen.

Bönderna i Charantedistriktet gjorde aldrig någon succé som vinodlare. Deras jordar var för kalkrika och i det kyliga klimatet blev vinerna ofta sura och onyanserade. De enda som intresserade sig för detta vin var holländarna vars sjömän behövde välfyllda fat under seglatserna på världshaven. Men eftersom vinet inte lämpade sig för transport destillerade holländarna det till ”brandewijn”. Länge fraktades vinet till Nederländerna, där det destillerades i kopparpannor. Så småningom flyttade man pannorna till Frankrike och bönderna i Cognac fick helt nya möjligheter. Det visade sig att deras mediokra vin var utmärkt som bas för vinsprit och man lärde sig snabbt konsten att destillera.

I Charente fanns också gott om skog vilket behövdes som bränsle till destillationspannorna, dessutom var viner från mer berömda distrikt belagda med skatter vilket gjorde att det billigare Charentevinet fick en renässans. Det finns belägg för att man destillerade i Cognac år 1549, men troligtvis var tillverkningen väletablerad redan då.

Till en början destillerades vinerna bara en gång, vilket gav en grov och enkel sprit. Mot slutet av 1500-talet introducerades dubbeldestilleringen, och man lärde sig att pressa druvorna försiktigare så att kärnorna inte krossades vilket gav en renare och mer välsmakande sprit.

Under 1600-talet förfinades destillationsmetoderna förfinades och lagring på ekfat blev vanligare. Eken tog man från skogarna i Limoges, så kallad limousinek. Vindestillatet, som nu gick under namnet cognac, hade nu börjat få allt större efterfrågan, även utomlands.

När man sedan upptäckte att vin från två av Cognacs sex underdistrikt Grande och Petite Champagne (ej att förväxla med berömda Champagne i nordöstra Frankrike) gav sprit av extraordinär kvalitet lades grunden till det som skulle bli världens mest eleganta destillat.

I slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet utvecklades handeln med cognac. Utländska affärsmän och investerare lockades till Charente. En del av dem slog sig ned och grundade cognacshus som köpte sprit från små producenter för att sedan lagra och sälja under eget namn. Flera av dessa är världsberömda i dag som Martell, Hennessy, Hine, Otard, med flera.

Tillverkning

Endast åtta druvsorter får användas till cognac, varav tre, Ugni Blanc, Folle Blanche och Colombard är tillåtna i obegränsad mängd. Ugni Blanc, mer känd som Trebbiano, är den vanligaste. Skörden sker under sen höst, druvorna pressas försiktigt och så snart de jästs till vin inleds destillationen. Destillationen måste slutföras före den 31 mars.

Cognac destilleras i potstills, i princip samma pannor som man använder till skotsk maltwhisky. I Cognac kallas den traditionella pannan alambic charentais.

Cognac destilleras alltid två gånger, men får aldrig bli starkare än 72 volymprocent. Efter första destilleringen får man en grumlig sprit som håller en alkoholhalt på 27–30 volymprocent. Denna kallas brouillis. Efter andra destillationen är benämningen på Eua du vie och alkoholhalten mer än fördubblad.

Eau du viens kvalitet är helt beroende av destillatörens skicklighet. Det är bara den renaste och mest distinkta ”hjärtspriten” – i Skottland; the middle cut – som går vidare till lagring

Lagring

Den nydestillerade spriten ser ut som vatten och smakar, starkt, rått och rivigt om än med druvkaraktär. För att kunna kallas cognac, måste man lagra Eau du vie i minst två och ett halvt år på ekfat. Normalt lagras cognac betydligt längre än så. De flesta producenter väljer att lagra den nydestillerade spriten på nya ekfat under 8–12 månader och flyttar därefter över destillatet till begagnade fat.

Det varma klimatet i Cognac medför att änglarnas andel ”la part des anges” blir högre än i Skottland, omkring 3 procent avdunstar varje år från de franska cognaslagren. Bara hos Martell betyder det att cirka 2,5 miljoner flaskor avdunstar varje år.

I praktiken arbetar cognacshusen mer med smaker än ålder. I princip gäller att druvor från underregionen Grand Champagne mognar långsammast och att det går fortare ju längre bort från denna region man kommer. De lagkrav som betecknar de olika klassificeringarna är minimiåldrar. I praktiken är cognac oftast betydligt äldre än vad gränserna medger. Generellt kan sägas att cognac börjar på 3 år och att de mest exklusiva sorterna är långt över 60 år.

Kvalitetsbenämningar
  • VS Minst 2 års lagring på ekfat
  • VSOP Minst 4 års lagring på ekfat (innefattar även Réserve, VO, Vieux och Rare)
  • Napoléon Minst 6 års lagring på ekfat (innefattar även Très Vieille Réserve, Très Vieux och Très Rare)
  • XO Minst 10 års lagring på ekfat (innefattar även Hors d’Age, Extra, Or, Ancestral och Impérial)
  • XXO Minst 14 års lagring på ekfat
  • Vintage 100% måste vara skördat angivet år.

Speyside

Speyside är en whiskyregion i skotska högländerna i närheten av ett flertal floder, bland annat Spey.

Speyside har den största koncentrationen av whiskydestillerier i Skottland, ungefär hälften (ca 50) av destillerierna som tillverkar single malt whisky ligger här. Normalt har whisky från Highlands och Speyside ganska stor skillnad i smak. Whiskyn från Speyside är oftast lätt, elegant och utan större rökighet. Många av Skottlands mest kända whiskymärken kommer från Speyside, till exempel Glenfiddich, The Glenlivet, Glenfarclas och Macallan. Prefixet glen- förekommer ofta i Speyside och betyder dalgång.

I området finns bland annat floderna Findhorn, Lossie, Livet, Avon, Spey, Bogie och Deveron. Bland destillerier är namn med ”Glenlivet” populära och åtskilliga bindestrecks-Glenlivet finns, varav huvuddelen inte ligger vid floden Livet.

Välkommen!

Denna webbplats innehåller information om alkoholhaltliga drycker och riktar sig till dig som fyllt 25 år.