Armagnac är ett destillerat vitt vin från det franska distriktet Armagnac i regionen Gascogne, i sydvästra Frankrike. Armagnac har många likheter med cognac men det är två helt skilda drycker med helt olika egenskaper.
Cognac destilleras två gånger medan armagnac av tradition bara enkeldestilleras. Det gör att armagnac ofta upplevs som robustare, inte så elegant och lättillgänglig som cognac. Medan cognacen är den mondäna parisaren är armagnacen en kärv lantarbetare som inte låter sig förföras av yta och flärd.
De flesta armagnacproducenter är små och tillbakadragna. Stämningen är lantlig och mycket avslappnad i Armagnac. Kopparpannorna står inte sällan utomhus, produktionen sker med hantverksmässiga metoder och säljer gör man oftast hemma på gården. Småskaligheten och avståndet till stora städer är en stor del av förklaringen till att armagnac aldrig nått samma popularitet som cognac.
Armagnac är det äldsta vindestillat man känner till. Med säkerhet vet man att armagnactillverkning har pågått sedan år 1411. Troligen lärde sig gallerna konsten att bränna vin redan på 1100-talet då morerna kan ha tagit kunskapen till regionen.
Redan i början av 1200-talet exporterades vin från regionen. Armagnac ligger i inlandet och vinbönderna var tvungna att använda sig av hamnen i Bordeaux som exportbas. Det gjorde att vinproducenterna i Bordeaux kände sig hotade och de höjde hamnavgifterna kraftigt för sina vinodlande grannar. Man satte samtidigt ett tak på hur mycket vin från Armagnac som fick exporteras. För att praktiskt och ekonomiskt klarar detta började bönderna i Armagnac istället att destillera vinet. Detta medförde mindre volymer att transportera och en dryck som tålde lagring. Man upptäckte också att ju längre transport som krävdes desto fylligare blev spriten. Ekfatslagringens hemligheter började uppdagas.
Från början destillerades vinet i traditionella kopparpannor (alambic), en metod som är enkel men långsam och som kräver ständig bevakning. 1761 hjälpte kemisten Chaptal till med att effektivisera tillverkningen genom att utveckla en speciell armagnacpanna (alambic armagnacais) som är en typ av panna för kontinuerlig destillation. Chaptals panna har sedan dess använts i regionen.
Fram till slutet på 1800-talet blommade armagnacproduktionen. Men så slog vinlusen Phylloxera vastatrix till och katastrofen var ett faktum. Trots omplantering med motståndskraftiga vinrankor från USA så slogs två tredjedelar av odlingarna ut. När produktionen så småningom kom i gång igen väntade fler katastrofer. Förbudstiden i USA och världskrigen bromsade vinproduktionen och släckte definitivt många marknader där armagnac etablerats. Fortfarande är den totala produktionen inte i närheten av de volymer som tillverkades före vinlusen.
Armagnac är ett av de gamla grevskapen i Gascogne i Sydfrankrikes inland (sydöst om Bordeaux, norr om Pyrenéerna). Gascogne är ett omväxlande och böljande landskap med vingårdar, gröna skogar, gamla slott, pittoreska byar, gula solrosfält och gäss i mängder.
Regionen Armagnac indelas i tre distrikt:
* Bas-Armagnac
* Ténarèze
* Haut-Armagnac
Bas-Armagnac utgör de västra delarna av Armagnac och anses ge den bästa spriten. Här ligger drygt hälften av de vingårdar som producerar armagnac.
Ténarèze utgör de norra och centrala delarna i Armagnac. Även här ligger en stor del av de armagnacproducerande vingårdarna.
Haut-Armagnac utgör de östra och södra delarna av Armagnac. Här finns omkring fem procent av producenterna.
Det varma klimatet och de soliga höstarna gynnar odlingen av vinstockar och gör att druvorna i Armagnac mognar tidigt och ger ett fruktigt och smakrikt vin. De druvor som används är vanligen de traditionella druvorna Ugni Blanc, Folle Blanche och Colombard.
Normalt skördas druvorna för hand. Den efterföljande pressningen är kraftig vilket gör att vinifieringen startar snabbt efter skörden.
Det är inte tillåtet att tillsätta socker vilket är vanligt inom vinindustrin och inte heller får man tillsätta jäst. Armagnac ska självjäsa. Efter en naturlig jäsningsprocess på 10–19 dagar, där både skal och kärnor används, får man ett vin (borret) med en alkoholstyrka på 8–12 procent.
Efter cirka tre veckors lagring destilleras vinet i den speciella pannan Alambic Armagnacais (en mindre del av vinerna destilleras dock i enkelpannor liknande dem i Cognac). Armagnacais-pannan kan beskrivas som ett mellanting av en kolonnpanna och en enkelpanna. För mycket längesedan destillerades Armagnac två gånger liksom cognacen. 1936 förbjöds dubbeldestillering. Det blev dock tillåtet igen 1972 och blev frekvent under 1980- och 1990-talen. Idag har de flesta producenter återgått till enkeldestillering.
Spriten som lämnar pannan har det en alkoholstyrka på ungefär 52–60 procent vilket ger en personligare, fylligare och mer smakrik dryck än cognac som destilleras till drygt 70 procent
Kontrollorganisationen BNIA hävdar att armagnac mognar fortare än cognac och därför är inte kraven på lagring lika hårda för armagnac. Många experter hävdar motsatsen och menar att armagnac mognar långsammare än cognac. De flesta kvalitetsproducenter lagrar sin armagnac mycket längre än vad regelverken föreskriver. Armagnac lagras oftast på fat gjorda av svartek från Bas-Armagnac. Men på grund av att just den eken börjar försvinna så används mer och mer ek från övriga Frankrike.
Armagnac lagras oftast i minst tio år för att komma till sin rätt och når sin höjdpunkt först vid trettio års ålder eller mer. Många gånger används fat som är gamla eller som inte är så aktiva. Det gör att Armagnac kan nå hisnade hög ålder utan att tanninerna tar överhanden.
Lagringen sker traditionellt på ekfat från skogen Manlezun som är känd för sina nästan svarta ekar, som sedan de sågats upp får lufttorka i fem år innan man gör fat av dem. Ofta sker en första lagring under 6–12 månader på nya ekfat. Därefter fortsätter lagringen på begagnade armagnacfat eftersom dessa ger ifrån sig mindre sträva och bittra smaker än nya ekfat. Ekens mörka färg gör att färgen gradvis förändras från guldgult till bärnsten, vidare till mahogny för att slutligen övergå till nästan svart färg. Lagkraven kring armagnac är mindre strikta än kring andra destillat. Efter ett år på fat klassas spriten som armagnac.
*** – Minst 1 år på ekfat
VS, VSOP (Very Superior Old Pale) – Minst 4 år på ekfat
XO (Extra Old), Extra, Vielle – Minst 5 år på ekfat
Vielle Reserve, Napoléon Hors d’Age – Minst 10 år på ekfat
Läs mer om hur vi behandlar dina personuppgifter i vår Personuppgiftspolicy.
Speyside är en whiskyregion i skotska högländerna i närheten av ett flertal floder, bland annat Spey.
Speyside har den största koncentrationen av whiskydestillerier i Skottland, ungefär hälften (ca 50) av destillerierna som tillverkar single malt whisky ligger här. Normalt har whisky från Highlands och Speyside ganska stor skillnad i smak. Whiskyn från Speyside är oftast lätt, elegant och utan större rökighet. Många av Skottlands mest kända whiskymärken kommer från Speyside, till exempel Glenfiddich, The Glenlivet, Glenfarclas och Macallan. Prefixet glen- förekommer ofta i Speyside och betyder dalgång.
I området finns bland annat floderna Findhorn, Lossie, Livet, Avon, Spey, Bogie och Deveron. Bland destillerier är namn med ”Glenlivet” populära och åtskilliga bindestrecks-Glenlivet finns, varav huvuddelen inte ligger vid floden Livet.
Denna webbplats innehåller information om alkoholhaltliga drycker och riktar sig till dig som fyllt 25 år.