Gin är från början en engelsk spritsort med holländsk genever som förebild. Gin begränsas av relativt få regler. Basspriten måste vara destillerad till minst 96 %, smaken domineras av enbär och övrig smaksättning får endast ske med naturliga örter och kryddor.
Även om den holländska genevern är ursprunget är gin starkt förknippat med England. Världens stora ginmärken är alltjämt engelska och flera ginstilar har engelsk härkomst.
De är visserligen långt ifrån klarlagt men den holländske apotekaren Sylvius de Boewe anses vara den första som destillerade genever. Han ska ha uppfunnit drycken när han experimenterade med magmediciner. I dag är genever en ursprungsskyddad dryck som görs enligt speciella metoder och recept i Holland, Belgien samt i två provinser i Tyskland och Frankrike. Under religionskrigen på 1500- och 1600-talen kom engelsmännen i kontakt med genevern. Utbytet över engelska kanalen ökade och genevern flödade in i England. Det holländska ordet var svårt att uttala och kortades ner till gin.
Mot slutet av 1600-talet blev Wilhelm den III kung i England. Han avskydde fransmän och förbjöd importen av brandy. 1690 avreglerade han tillverkningen och vem som ville fick destillera. Gin blev en folkdryck. Bara i London fanns tusentals pannor. Dryckenskapen var gigantisk och samhällsproblemen enorma.
På 1800-talet förbättrades destillationsmetoderna. Bättre destillerad sprit krävde mindre socker och smakmodet förändrades. Den torrare och elegantare stilen London Dry Gin blev populär särskilt sedan tonicen introducerats under andra halvan av seklet. Under 1900-talet tog vodkan över sprittronen och det skulle dröja till 2000-talets första decennium innan småskalig hantverksgin än en gång skapade en våg av ginintresse.
Huvudsakligen tillverkas gin genom att kryddor och örter får macerera i sprit. Basspriten är i nästan alltid spannmålsbaserad, men kan också vara vinsprit. Större producenter tillverkar i basspriten själva, men många tillverkare köper färdigt destillat. Det finns inga regler kring hur länge macerationen måste pågå. När krydd- och örtblandningen lakats ur omdestilleras maceratet och tappas av som gin.
Ytterligare en metod är att låta spritångorna ledas genom kryddorna. Ångorna tar då upp dofter och smaker på sin väg mot kondensorn. Det finns även en gammal panntyp, Carterhead stills, som har en kryddkorg i pannhalsen där ångorna passerar. Så tillverkas tillexempel Hendrick’s Gin och några till.
Gin kan tillverkas överallt i världen. Endast en typ av gin är geografiskt ursprungsskyddad. Det är Plymouth Gin som måste göras i och kring den gamla hamnstaden på Englands sydkust. 2000-talet har inneburit en kraftfull ökning av globalt tillverkad gin. Inte minst har många små hantverksdestillerier börjat med att destillera gin.
Gin görs nästan uteslutande av spannmålsbaserad bassprit. I Europa är den i allmänhet producerad av vete, i några få fall är grunden vinsprit. I Japan är råvaran oftast majs och i USA förekommer andra sädesslag. Vad som avgör valet av råvara är världsmarknadspriset på spannmål. När det gäller kryddningen krävs endast att enbär ska vara dominerande smakgivare i övrigt kan alla slag av ”natural botanicals” användas. Korianderfrön är en vanlig ingrediens, liksom citrusfrukter, pomerans, angelikarot och hundratals andra örter, kryddor och väldoftande blommor. Vissa ginsorter sötas, exempelvis med honung, före buteljeringen. Även viss efterkryddning, och mer sällsynt, lagring på fat, förekommer.
Gin finns i flera sorter och stilar. Smakmässigt är de vitt skilda eftersom recepten och kryddningarna är så varierade. Gin delas in i följande stilar.
Gin utan vidare beteckning avser helt enkelt gin som görs genom att man smaksätter ren sprit med essenser och det som kallas naturidentiska aromämnen.
Distilled Gin är gin som görs av ett omdestillerat macerat. Denna metod är den överlägset vanligaste. London Dry är en underkategori av denna.
Old Tom är en Distilled Gin som med hög sötma, upp till några tiotals gram per liter, sötman kan komma från socker, honung eller olika örter.
London Dry Gin görs på samma sätt som Distilled Gin men eftersötning eller smakjustering får inte förekomma. Sötman får inte uppgå till mer än 0,1 gram per liter och alkoholstyrkan får inte understiga 37,5 %.
Plymouth Gin är den enda ursprungsskyddade ginsorten. Den kan bara göras i och kring Plymouth. Plymouthgin har en något oljigare karaktär och smaksätts ofta med söta apelsiner.
Sloe Gin är en traditionell gintyp som framställs genom att slånbär och socker läggs i ett ginkryddat destillat, ofta med lägre alkoholstyrka.
Internationell gin, eller oftare American gin, är gin som inte omfattas av det europeiska regelverket. Ibland dominerar andra smaksättningar än enbär och lokala metoder förekommer vid framställningen.
Läs mer om hur vi behandlar dina personuppgifter i vår Personuppgiftspolicy.
Speyside är en whiskyregion i skotska högländerna i närheten av ett flertal floder, bland annat Spey.
Speyside har den största koncentrationen av whiskydestillerier i Skottland, ungefär hälften (ca 50) av destillerierna som tillverkar single malt whisky ligger här. Normalt har whisky från Highlands och Speyside ganska stor skillnad i smak. Whiskyn från Speyside är oftast lätt, elegant och utan större rökighet. Många av Skottlands mest kända whiskymärken kommer från Speyside, till exempel Glenfiddich, The Glenlivet, Glenfarclas och Macallan. Prefixet glen- förekommer ofta i Speyside och betyder dalgång.
I området finns bland annat floderna Findhorn, Lossie, Livet, Avon, Spey, Bogie och Deveron. Bland destillerier är namn med ”Glenlivet” populära och åtskilliga bindestrecks-Glenlivet finns, varav huvuddelen inte ligger vid floden Livet.
Denna webbplats innehåller information om alkoholhaltliga drycker och riktar sig till dig som fyllt 25 år.
