Det finns egentligen få motsvarigheter till den japanska whiskyns framgångar de senaste decennierna. Från att ha varit en kuriositet och i princip obefintlig på den internationella marknaden har den japanska whiskyn formligen exploderat.

Inget annat land gör whisky som i så hög grad är influerad av den skotska. Orsaken till detta är den japanska whiskyns fader Masataka Taketsuru, som skickades till Skottland 1918 för att lära sig allt om whiskytillverkning. När han återvände fick han uppdraget att bygga Yamazaki, som blev Japans första whiskydestilleri och tio år därefter uppförde han också sitt eget destilleri Yoichi efter skotska förebilder. Båda dessa är flaggskepp hos storbolagen Suntory och Nikka.

Vid millennieskiftet såldes årligen färre än 5 000 flaskor japansk whisky i Europa. Några år senare ökade antalet till flera hundra tusen. Det som inledde trenden brukar tillskrivas Suntory som några år in på 2000-talet började marknadsföra alkoholsvaga Highball-drinkar. Whiskygroggen blev högsta mode i Japan. 2003 hade den Oscarsbelönade Hollywoodfilmen ”Lost in translation” premiär. Filmen handlar om filmstjärnan Bob Harris, som reser till Japan för att göra reklamfilmer åt Suntory. Plötsligt syntes japansk whisky över hela världen, och land efter land erövrades.

Till en början var det nyväckta intresset för japansk whisky mest internationellt. Detta skulle förändras i och med tv-serien ”Massan” som hade premiär 2014. Serien handlar om den japanska whiskyns fader Masataka Taketsuru och hans skotska fru Rita, om deras dröm att bygga Japans första whiskydestilleri och deras gemensamma svårigheter. Japan stod stilla när serien sändes och resultatet blev att barer, butiker och lagerhus tömdes på whisky.

Den japanska whiskyn håller genomgående hög kvalitet. Många menar att Japan är det kvalitetsmässigt ledande whiskylandet. Det kan såklart diskuteras, men det finns flera faktorer som gör den japanska whiskyn just japansk.

I Japan är whiskytillverkningen något av en vetenskap. Man går mycket noggrant tillväga och sätter en heder i att göra ett bra jobb och att vara en passionerad yrkesman. Den japanska synen på arbete präglar whiskytillverkningen. Man är extremt noga i alla delar av produktionen.

Japanska whiskytillverkare har inte lika bråttom som på andra håll i världen. Till exempel låter man ofta vörten i mäsktunnan sedimentera, den får alltså stå stilla och sjunka ner till botten för att därefter återföras till toppen till dess att vörten inte längre är grumlig. Den klara vörten gör att mängden bittra skalrester och garvämnen minskar, vilket ger en fruktigare och mjukare whisky.

Japanska destillerier samarbetar inte. I stället gör man all whisky i egna pannor. De stora destillerierna är utrustade med pannvarianter som ihop med olika jäststammar och rökighet producerar sprit med olika egenskaper. Det gör att masterblendern helt kan kontrollera sina egna recept.

Den japanska whiskyn har egentligen inte förrän nyligen kringgärdats av ett mer långtgående regelverk. Detta har både för och nackdelar, men i stället för att styras av en ålderssiffra och andra bestämmelser har de japanska destillatörerna helt kunnat fokusera på smak.

Går man tillbaka några decennier så använde japanska destillerier också en hel del så kallad Mizunara-ek, det vill säga en japansk variant av den asiatiska eken Quercus mongolica. Denna ekart utvecklar en hel del för skotsk whisky ovanliga smaker som exempelvis örnträ, sandelträ och rökelse. Ekfat av Quercus mongolica förekommer numera i mindre omfattning. De är oftare mer porösa och tenderar att läcka under lagringen, men också dyrare på grund av att trä- och möbelindustrin köper upp den ek som finns.

Ännu en betydande skillnad är att japanska coffey- och kolonnpannor sällan matas med mäsk av vete, som i Skottland, istället är majs bränslet i processen. Majs var vanligt i Skottland för 30–40 år sedan, men har i modern tid helt konkurrerats ut av det billigare vetet. En mäsk på majs ger en sötare och fruktigare sprit, vilket förklarar att många japanska blendwhiskysorter, som exempelvis “Nikka from the Barrel” upplevs som synnerligen mjuk och rund i smakerna.

Alla dessa, och säkert många fler faktorer, gör att japansk whisky, trots att den försöker vara skotsk, ändå får sin egen stil. Men lika lite som man kan förklara whiskyns mystik med teknikaliteter, lika lite kan man bortse från platsen, landet, klimatet och kulturen där den skapas. Japan är ett unikt land, så är dess whisky

Den japanska whiskyindustrin domineras av tre stora dryckesjättar. Suntory med destillerierna Hakushu och Yamazaki, Nikka med Miyagikyo och Yoichi samt Kirin Holdings med Fuji Gotemba. Dessa tre storbolag har betydande verksamheter inom flera områden. De äger dessutom skotska och amerikanska destillerier. Suntory är sedan uppköpet av Jim Beam den tredje största dryckeskoncernen i världen, och kontrollerar bland annat Laphroaig, Ardmore, Bowmore, Auchentoshan och Glen Garioch. Nikka äger å sin sida skotska Ben Nevis och andra japanska bolag äger destillerier som Tomatin.

Förutom dessa gigantiska bolag äger fler koncerner japanska destillerier och därtill finns många små entusiastdrivna destilleriprojekt. Man talar om en japansk Ji-whiskyvåg där Chichibus Ichiro Akuto är en föregångare. I dag finns ett 30-tal destillerier i Japan och flera nya varumärken och utgåvor har nått den internationella marknaden de senaste åren.