Glenfarclas räknas av många som Skottlands främsta sherrywhisky-hus. Inget annat destilleri har lika länge och lika benhårt hållit fast vid att endast lagra whisky på sherryfat. Anledningen är kanske inte främst att de dyra sherryfaten resulterar i en bättre whisky – även om många skulle hävda det – men i Glenfarclas fall handlar det snarare om att man gör Glenfarclas, och Glenfarclas lagras på sherryfat.

Få, om ens något annat destilleri, är lika konservativa i sitt sätt att göra whisky. Glenfarclas har, oss veterligen, aldrig gjort en slutlagring, de har aldrig buteljerat en bourbonlagrad whisky, de har svurit på jaga den buteljerare som släpper en Glenfarclas med blåslampa. Och nymodigheter, som att kalla Highland för Speyside vägrar de att gå med på. De skakar dessutom på huvudet åt påkostade kristallkreationer och förpackningar som kostar lika mycket som innehållet. Glenfarclas använder en klassisk whiskyflaska och menar att det räcker gott och väl, för det är ju, trots allt, ändå whiskyn i flaskan som är det väsentliga.

Det ligger onekligen någon slags charm i Glenfarclas sätt att se på sig själva och sin whisky. Den charmerande ”tjurskalligheten” har gjort att Glenfarclas blivit många destillerichefers favorit. Vrider man om armen på dem och ber dem nämna ett annat destilleri än sitt eget, så säger det ofta just Glenfarclas och tänker avundsjukt på fördelarna med att ägas av en familj, som gör på samma sätt som far, farfar och farfars far, oaktat marknaden och tidens whiskytrender.

Whiskyn som Glenfarclas stora direkteldade pannor (de största i Skottland) producerar är ett unikum i sig. Direkteldning är sedan länge förpassad till whiskymuseerna. De öppna lågorna hettar upp pannan ojämnt och utsätter pannbottnen för områden där temperaturen blir så hög att delar av washen karamelliseras vilket bidrar till en unik smakutveckling.

Nu lanseras en Glenfarclas specifikt utvald för den svenska marknaden. Det är ett förstagångs olorosofat som buteljerats vid modiga 59,6 %.