Att lagra whisky på portvinsfat har blivit en allt populärare lagringsmetod, men är fortfarande långt ifrån lika vanligt som sherrylagring. Det är egentligen förvånande. I århundraden har britterna varit storkonsumenter av det portugisiska starkvinet, som av historiska skäl först blev en modedryck vid hov och adel innan det fann sin väg ut i bredare folklager. Än i dag ägs många av de klassiska portvinshusen av brittiska bolag, och handeln mellan Porto och södra England lever vidare.

Trots detta skulle det dröja ända till 1990-talet innan portvinsfatet på allvar gjorde entré i whiskyvärlden. När Bill Lumsden och David Stewart började experimentera med slutlagringar öppnades nya möjligheter. Vem som var först kan diskuteras – Glenmorangie eller Balvenie – men resultatet var tydligt: portvinsfat kunde ge whiskyn ett djup och en fruktighet som tidigare varit ovanlig. När whisky lagras på portvinsfat blir ofta svarta vinbär en smakmarkör som är lätt att identifiera, dessutom möter det söta vinet upp med mjuka, behagliga toner av frukt och karamell.

Detta upptäckte Arran när man som en av pionjärerna började experimentera med slutlagringar. Arran utvecklade konsten till mästarskap, och när experimentlustan klingade av, stod portvinslagringarna kvar som en av de allra mest lyckade varianterna.

I dag är Arran Port Cask Finish en årligt återkommande och eftertraktad buteljering, sida vid sida med destilleriets Amarone- och Sauternes-lagringar. Årets utgåva bygger på sex till sju år gammal bourbonfatslagrad whisky, som därefter fått mellan nio och arton månader på first fill portvinsfat innan whiskyn buteljeras vid 50 %.