Glenfarclas är Skottlands allra mest dedikerade ”sherryhus”. Inget annat destilleri är lika hårdnackat konsekvent när det gäller synen på hur man tillverkar sin whisky. Glenfarclas gör bara sherrylagrad whisky, något annat är otänkbart. Men det är inte bara fatlagringen som gör Farclas unikt. Mycket annat är också nästan tjurskalligt i sin envishet. Glenfarclas tillåter sig inte att experimentera med några slutlagringar eller andra moderna påhitt, man krånglar inte till det med påkostade glasdesigners och ultraexklusiva förpackningar. Man har sin glasflaska och sin röda trälåda, samma illröda signalfärg som destilleriets dörrar för övrigt. Whiskyn gör man på ett sätt som i stort sett vartenda destilleri har slutat med. Direkteldning har för längesedan upphört, inte minst på grund av brandfaran det medför – det är dock inte därför som Glenfarclas har en egen brandbil på destilleriområdet, det beror mer på bilintresset hos nestorn i ägarfamiljen. Direkteldningen i branschens största pannor har en koppling till smaken på whiskyn. De öppna lågorna hettar upp pannan ojämnt. De utsätter pannbottnen för områden där temperaturen blir så hög att mäsken karamelliseras, proteinerna bränns, det uppstår samma maillardreaktion som vid grillning vilket utvecklar en unik smakutveckling. Mycket av destilleriets rigida syn på whisky beror på att det är en och samma ägarfamilj. Far har lämnat över till son sedan 1865, generation har följt på generation. I dag är det sjätte generationen Grant som ansvarar för driften. Dessa starka familjeband har skapat en kultur där respekten för det far och farfar gjort medför att son och sonson gör på samma sätt. 

Glenfarclas har sedan mycket länge ett nära samarbete med den spanska sherrybodegan José y Miguel Martin i Huelva. Deras olorosofat är en del av Glenfarclas DNA. Ungefär 60 procent av Glenfarclas whisky lagras dessutom på förstagångsfat.