Inte i något annat land är man lika förtjust i att krydda brännvin som i Sverige. Snaps och Akvavit har blivit en del av vår nationella identitet. OP, Skåne, Norrlands med flera är lika pursvenska som midsommar, sill och Evert Taube.
Från början var brännvinskryddningen helt enkelt ett sätt att dölja finkelsmaken med väldoftande örter och kryddväxter. Det torde varit nödvändigt. Konsten att koka rent, klart och njutbart brännvin är faktiskt inte mycket äldre än julmusten.
I svensk matkultur är snapsen en trogen följeslagare. Ännu en god bit in på 1900-talet ingick snapsen i menypriset på restauranger och värdshus, lika självklart som dagens vattenglas. Många av de rätter som hör den svenska matkulturen till är nästan otänkbara utan en välkryddad snaps: sill, Janssons frestelse, lax, ål, smörgåsmat av alla slag tarvar dessa drycker.
Brännvin har genom århundradena tillskrivits en välgörande effekt. Länge trodde man att brännvin var bra mot alla sjukdomar; kräfta, gikt, tandvärk, hjärtsvikt, nageltrång, åldrande och till och med alkoholism för att nämna några exempel.
När Sverige drabbades av pesten under 1500-talet fick Johan III nog och beordrade hovapotekare Simon Berchelt att blanda ihop en folkmedicin. Han använde sig inte bara av brännvin, utan även vin, valtänder, korall, elfenben, hjortron och rejält med kryddor och örter. Snapsen var född.
Trots att kunskapen är gammal var brännvin relativt ovanligt före 1500-talet. Det var en dyr storstadsdryck för välbeställda och blev en folkdryck först under 1600-talet. Den utbredda inhemska tillverkningen gjorde då att brännvin blev billigare än importerat vin.
Och brännvinet fick fäste. I Stockholm med sina 70 000 invånare hade mot slutet av 1700-talet 700 krogar med kungligt tillstånd att servera brännvin. Dessutom fanns 7 000 hembrännare. Kajsa Warg noterade hur stolt man var över sina brännvinskryddningar och började föra bok. Många av recepten i Kajsa Wargs berömda kokbok är just brännvinskryddningar.
1840 drack svensken i genomsnitt 46 liter brännvin per år. De styrande hade i årtionden försökt begränsa drickandet och sedan Gustav III:s dagar då husbehovsbränningen förbjöds hade ett virrvarr av förbud och pålagor proklamerats. Allt fler anslöt sig till nykterhetsrörelsen som växte sig allt starkare och kom att få ett sådant socialt inflytande att konsumtionen varaktigt kom att begränsas och att de svenska alkohollagarna utvecklades till några av de mest långtgående i västvärlden. Det är ingen överdrift att påstå att den svenska nykterhetsrörelsen skapade de förutsättningar för utveckling och demokrati som samhället nu stod inför. När diskussionen om brännvinets vara eller inte vara var som hetast utmynnade den i en folkomröstning om spritförbud. Nej-sidan vann med knappast möjliga marginal – 51 mot 49 procent.
Att de svenska snapsvarumärkena vuxit sig så fast i folkdjupet beror till stor del på Systembolaget och det statliga tillverkningsmonopolet. Länge var Vin&Sprit de enda som tilläts tillverka och krydda brännvin. Det etablerade märken som OP, Skåne, Östgöta sädes, Herrgårds, Årsta med flera över hela landet. Sedan tillverkningsmonopolet upphörde 1995 har floran mångfaldigats.
Akvavit
Det är en händelse som ser ut som en tanke att bohuslänningen Olof Peter Andersson föddes 1797, samma år som ordet snaps för första gången dök upp i svenska språket. Det var dock inte OP Andersson själv som skapade snapsen som fått bära spritfabrikörens namn. Den lanserades inte förrän femton år efter hans död vid Göteborgsutställningen 1891 då hans son Carl August presenterade den som en hyllning till sin far. OP anses vara den första akvaviten, det vill säga, den första kumminkryddade snapsen. OP är en av de mest intensiva snapsarna med kummin, anis och fänkål i smakbilden, den får också karaktär av åtta månaders lagring på ekfat. Skåne har egentligen exakt samma kryddsammansättning men halverad smakstyrka. OP är Sveriges mest sålda akvavit, tillsammans med den norska Linje Akvavit och danska Ålborg Jubileum är OP den akvavit som säljs mest i världen.
