Yoichi Distillery och bolaget Nikka är en sannsaga om drömmar, hopp, besvikelser, affärer, släktfejder, kärlek och svek. Det är berättelsen om japansk whisky och dess kejsare Masataka Taketsuru.

Masataka Taketsuru föddes i en familj som bryggt sake sedan tidigt 1700-tal. Han utbildade sig i kemi vid högskolan i Osaka, men rekryterades innan han var klar med studierna till ett dryckesföretag, det Osakabaserade företaget Settsu Shuzo, där han bland annat fick tillverka ”whisky” med hjälp av kryddblandningar och smaksättningar. Där började en livsdröm växa fram. Han ville tillverka whisky på riktigt och fick uppdraget att i Skottland förkovra sig i whiskytillverkningens hemligheter. I juli 1918, drygt 20 år gammal, går han ombord på en oceanångare i hamnen i Osaka som skulle ta honom till Amerika. Några veckor senare korsar han också Atlanten och går i land i Liverpool. Han skriver in sig vid universitetet i Glasgow för att avsluta sina studier, men främst för att skaffa sig kunskaper om whisky. Masataka blir en flitig besökare på universitetsbiblioteket. Där sitter han böjd över en 450-sidig bok av författaren J.A Nettleton, ”The Manufacture of Spirit as conducted in the Distilleries of the United Kingdom” som han minutiöst översätter ord för ord till japanska. Nettleton blev hans läromästare och några månader efter sin ankomst beger han sig norrut för att söka upp författaren i Elgin och förmå honom att ge privatlektioner. Nettleton var inte ovillig, men begärde en ersättning som Masataka inte kunde betala. Hans japanska ambition och vetgirighet knäcktes dock inte av detta nedslående besked. Istället knackade han dörr för att få jobba på destillerierna i Speyside. Han kom till Longmorn där han fick göra fem dagars oavlönad praktik. Med japansk noggrannhet förde han bok över allt, precis allt som hände vid destilleriet. Han antecknade minutiöst noggrant allt från tekniska detaljer till destilleriarbetarnas löner. Som så ofta händer med unga män så träffade Masataka en kvinna under studietiden. Hon hette Rita Cowan. Det blev en kulturkrock och en mesallians som inte accepterades av vare sig Ritas eller Masatakas familjer. De båda valde kärleken och gifte sig, mot familjernas tillstånd. Masatakas föräldrar förmådde till och med hans uppdragsgivare att resa till Skottland för att tala förstånd med sonen, vilket föga hjälpte. Rita följde med till Japan för att aldrig mera återvända.

Under sin tid i Skottland praktiserade Masataka även vid graindestilleriet Boness i West Lothian och vid Hazelburn i Campeltown.

När de kom till Japan hade tiderna förändrats och planerna på att starta whiskytillverkning hade skrinlagts. Besviken och förkrossad fick Taketsuro återvända till att blanda sprit med kryddor. En konkurrent, vinhandlaren Shinjiro Torii (senare Suntory) kidnappade idén om japansk whisky och försökte med skyhöga löner locka över skotska destillatörer, vilket misslyckades. Han vände sig då till Masataka Taketsuru, som motvilligt men välbetalt gav med sig, skrev på ett tioårskontrakt och antog Toriis uppdrag att starta Japans första whiskydestilleri.

Japans första destilleri Yamazaki stod klart 1924, på en plats som Taketsuru motsatte sig. Taketsuru släppte aldrig drömmen om ett eget destilleri och förhållandet med Shinjiro Torii blev allt mer ansträngt. Taketsuru ville starta ett andra destilleri långt norrut där klimatet var mer skotskt, men Torii vägrade. Han ansåg att produktionsanläggningar måste ligga i närheten av de folkrika städerna i söder. I mars 1934 löpte kontraktet ut och Taketsuru lämnade företaget för att förverkliga sina egna destilleriplaner på nordön Hokkaido. Avhoppet var väl förberett och med hjälp av sin hustrus inkomster som engelsklärare och andra finansiärer kunde han samma år förverkliga sin livsdröm och inviga sitt eget efterlängtade destilleri. Den japanska hedern och affärskulturen hindrade honom dock från att omedelbart påbörja whiskytillverkning, istället var det cider och äppelprodukter som det nystartade bolaget ”Dai Nihon Kaju Kabushiki Kaisha” skulle ägna sig åt. Det var dock ingen tvekan om den egentliga avsikten och den första whiskyn från destilleriet Yoichi lanserades 1940. Krigsåren blev dramatiska och när verksamheten kom igång på allvar igen bytte bolaget namn till förkortningen Nikka. Affärerna utvecklades och i slutet av 1960-talet grundade Taketsuru ett andra destilleri Miyagikyo. Masataka Taketsuru gick ur tiden 1979. I dag ligger han begravd invid sin hustru Rita på sitt livsverk Yoichi.

Nikka blev det första japanska destilleribolag som köpte in sig i den skotska whiskyindustrin när Ben Nevis förvärvades 1989. Än i dag vibrerar den japanska whiskybranschen efter dyningarna från Taketsurus avhopp från Suntory. De båda företagen talar inte med varandra och samarbete är uteslutet. Matasara Taketsuru är struken ur Suntorys historia.

Yoichi

Yoichi är det nordligaste av de japanska whisky destillerierna där det ligger i Hokkaido några mil utanför vintersportorten Sapporo på samma breddgrad som Vladivostok. Taketsuru valde den lilla staden Hokkaido eftersom omgivningen påminde honom om Skottland. Yoichi ligger i en liten gryta omgiven av berg, temperaturen varierar dock betydligt mer än i Skottland vilket påverkar lagringen. Redan från början ville Taketsuru göra skotsk whisky i Japan därför har Yoichi mer än något annat destilleri anammat den genuina skotska traditionen. Malten, som är betydligt mer rökt än i övriga Japan, köps numera in till allra största delen från skotska mälterier. Destilleriets ambition att vårda de skotska rötterna märks också i att man som en av mycket få anläggningar i världen fortfarande direkteldar pannorna med öppna koleldar. I det avseendet är Yoichi mer skotskt än destillerierna i Skottland; och pannorna är konstruerade efter vad Taketsuro såg på Longmorn. Även om Yoichis husstil kan beskrivas som relativt kraftfull, lite torr, rökig och robust, så skiljer sig destilleriet från sina skotska förebilder genom att man tillverkar en lång rad whiskytyper. Att som i Skottland använda maltwhisky från flera destillerier i whiskyblandningarna är omöjligt i Japan. Därför måste destillerierna själva tillverka de smakvariationer de behöver, det gör Yoichi genom att använda olika panntyper och ett brett spektra av ekfat. Bland annat lagrar man på något så ovanligt som färsk amerikansk ek, vilket de flesta destillatörer inte skulle våga sig på. Yoichi har fokus på kvalitet snarare än kvantitet. Som ett exempel på detta är att man har övergett de traditionella korkarna till förmån för skruvkorkar för att eliminera risken för korkdefekter.

Som det första icke-skotska destilleriet tilldelades Yoichi hederstiteln ”Best of the Best” i Whisky Magazins stora blindtest och priserna och utmärkelserna har sedan dess duggat tätt. 2008 utsågs till exempel Yoichi 1987/07 till ”the best single malt in the world”.