Läs mer om producenten
Läs mer om producenten
Gordon & MacPhail är ett anrikt, familjeägt whiskyföretag baserat i Elgin i Speyside. År 1895 öppnade de två vännerna James Gordon och John Alexander MacPhail en liten speceributik på South Street där de sålde te, kaffe, vin och andra importerade delikatesser.
Gordon & MacPhail brukar kunna trolla fram godsaker ur det legendariska Elgin-lagret. Det har vi så smått börjat vänja oss vid. Men den här gången töms det fat som nästan får ögonen att tåras. Verklig klasswhisky från Speyside och Islay.
Longmorn är ett destilleri som har ett mycket gott rykte bland whiskykonnässörer världen över. Det ska ägarbolaget Chivas Brothers tacka Gordon & MacPhail för. Chivas, eller rättare sagt Pernod Ricard, marknadsför singelmalten Longmorn i mycket liten omfattning. De har istället valt att profilera andra av sina 13 skotska destillerier.
Går vi tillbaka några decennier så var det bara Gordon & MacPhail som buteljerade Longmorns singelmalt. Det anrika Speysidedestilleriet var då ett av flera som helt överlåtit åt familjen Urquhart att sköta försäljningen av singelmaltwhisky. The Distillery Label Series som utgåvorna kom att buteljeras som är i dag en av de banbrytande och klassiska whiskyserierna.
Longmorn har även en spännande plats i whiskyhistorien av ett helt annat skäl. Det var just till Longmorn som den japanska whiskyns fader, Masataka Taketsuru, kom när han fick göra sitt första destilleribesök och praktisera en vecka. Hans noggranna anteckningar från praktikveckan stod långt senare modell när han förverkligade livsdrömmen och att startade det egna destilleriet Yoichi.
Linkwood är ett destilleri som ligger i närheten av Elgin och som kom att drivas i någons slags symbios med Gordon & MacPhail. Åtskilliga är de buteljeringar av Linkwood-fat som hamnat i Distillery Label-serien. Det rykte som ett verkligt framstående toppdestilleri som Linkwood alltjämt har vilar nästan enbart på Gordon & MacPhails utgåvor. Den enda officiella utgåvan är en sparsamt sedd 12-åring.
Även Linkwood är ett av de destillerier vars maltwhisky rankas mycket högt bland blenders. Den sägs ha en katalytisk förmåga som förändrar och lyfter fram smaker hos andra ingående malter. Vill man uppleva singelmalten från Linkwood är det i regel faten från Gordon & MacPhail man får söka sig till, som nu när en riktigt mäktig 32-årig sherrybuteljering lanseras.
Caol Ila är det stora destilleriet på den berömda whiskyön Isle of Islay. Även om öns övriga världsartister också gör betydande mängder rökig whisky är ingen av dem i närheten av Caol Ilas volymer. Destilleriet ligger på östra sidan av ön, alldeles vid Islaysundet.
Anledningen till de stora volymerna är att Caol Ila är huvudleverantör till ägarbolagets Diageos många storsäljande blendwhiskysorter med Johnnie Walker i spetsen. Men Caol Ila är i allra högsta grad också en singelmaltwhisky som står på egna ben och som har en stor skara fans runt hela världen. Caol Ilas rökighet lämnar ingen oberörd, distinkt och sötaktig som en gräsbrand om våren fyller den gommen med en stiltypisk lite havssalt ökänsla.
Gordon & MacPhail är kanske allra mest känd som en outstanding buteljerare av Speysidewhisky, men de har även stora mängder whisky från andra av Skottlands regioner, Islay inte minst, och i synnerhet Caol Ila, som tycks ha en sällsynt förmåga att utvecklas väl hos Gordon & MacPhail.
I Connoisseurs Choice-serien lanserar man nu en 32-årig whisky från den berömda rökön. Rökig whisky i den åldersklassen är numera mycket sällsynt.
Runt Speysides största stad Elgin ligger det i stort sett ett destilleri bakom varje backkrön. De flesta har varit i drift sedan 1800-talet. Det är inte konstigt att Gordon & MacPhails butik på South Street tidigt blev en betydelsefull återförsäljare för traktens destillerier, och dessutom en mötesplats där uppköpare och destilleriägare gjorde upp affärer med varandra.
Ett av dessa traktens destillerier som Gordon & MacPhail samarbetat med är Glenlossie. Det är ett anonymt destilleri som sällan eller aldrig kan uppleves som singelmalt. Skälet är att det stora ägarbolaget Diageo anser att maltwhiskyn från Glenlossie är omistlig som ”backbone” i sina blendsorter. Denna uppfattning delas också av andra blenders. Glenlossie ligger på samma tomt som det nästan hundra år yngre Mannochmore, som också är en stor och betydelsefull producent till blandningsindustrin. Här har märken som Haig och Johnnie Walker sina arbetshästar, som båda kämpar på lite i skymundan från whiskyhyllorna.
Vill man prova singelmalten från Glenlossie är det ofta till Gordon & MacPhail man får söka sig. I Connoisseurs Choice-serien lanseras nu ett singelfat, en refill sherry från detta nästan okända destilleri.
Med en kapacitet på 21 miljoner liter har Glenlivet jagat i fatt Glenfiddich i tätkampen om Skottlands största maltwhiskydestilleri. Även när det gäller försäljning är man nu i stort ”neck to neck”. De båda giganterna säljer var för sig närmare 15 miljoner flaskor årligen, onekligen siffror som imponerar.
Få destillerier har haft en lika stor whiskyhistorisk betydelse som Glenlivet. Som det första destilleriet i Speyside gick grundaren George Smith med på att betala skatt, vilket då var ett synnerligen djärvt beslut, men som egentligen blev själva förutsättningen för att en whiskyindustri skulle kunna växa fram. Så till den grad dominerande blev Glenlivet att en lång rad destillerier valde att lägga till namnet Glenlivet på sina egna buteljeringar, som en slags ursprungsmärkning, men egentligen mest som en kvalitetsstämpel.
Även Glenlivet kom att utveckla ett omfattande samarbete med Gordon & MacPhail och i lagerhusen i Elgin tycks Glenlivet vara ett av de destillerier som är allra mest välrepresenterat.
Nu har Gordon & MacPhail tappat upp två prestigefulla Glenlivetfat i sin berömda lyx-serie Private Collection. PC-etiketten föräras endast de bästa av de bästa faten. En 40-årig och en 45-årig Glenlivet fyller onekligen upp kostymen.
Tomatin är ett fascinerande destilleri med en lite annorlunda bakgrund. Länge var
Bland världens många romproducerande länder talas det allt oftare om Panama. Det
Arran Distillery har varit en föregångare ända sedan starten 1995 då Arran
Boulet de Canon, eller kanonkulan på svenska, är en serie rökiga romsorter från den franska romimportören Compagnie des Indes. Här använder sig Florent Beuchet av innovativa och kreativa metoder för att tillföra rökiga karaktärer. För tidigare buteljeringar i serien har han bland annat använt ekfat som innehållit olika sorters rökig whisky, rökigt Lapsang Souchong-te och rökta japanska dadlar.
Kanonkulan har hittills kommit med ett tiotal buteljeringar, med rom som blandats av fat från olika destillerier och länder. Nummer 9 består av en blend av kolonndestillerad rom från Panama och Nicaragua som tillförts rökig karaktär genom fat-washing, en teknik som ibland används av bartenders för att till exempel sätta baconsmak på bourbon och tillföra smak av brynt smör till rom. Florent har infuserat denna rom med rökigt BBQ-fett från parisiska BBQ-restaurangen Melt.
Tomatin är ett fascinerande destilleri med en lite annorlunda bakgrund. Länge var
Bland världens många romproducerande länder talas det allt oftare om Panama. Det
Arran Distillery har varit en föregångare ända sedan starten 1995 då Arran
Jamaica är en av romvärldens mest fascinerande platser. Stilen som den jamaicanska rommen får är lika särskiljande som Islaywhiskyn är bland världens singelmaltwhisky.
Likheten med whisky är relevant på andra sätt. Jamaica stod under brittisk flagg och de tidiga kolonisatörerna var i hög grad skottar och engelsmän. När de började destillera på sockerplantagerna tog man kunskapen och destilleritekniken med sig hemifrån. På Jamaica utvecklades därför vad man brukar kalla den brittiska skolan med smakrik potstilldestillerad rom.
På Jamaica gör man en mycket smakrik rom med synnerligen hög esterhalt. Estrar är kolväteföreningar som i hög grad är smak- och aromämnen. Den höga esterhalten, som är Hampdens signum kommer både från potstilldestilleringen, men också från den speciella jäsningen. Man använder sig av surmäsk, så kallad ”dunder”, där mäsk- och drankrester från föregående körningar sätts att jäsa om och om igen. Surmäsken förvaras i jordhålor i den heta tropiska solen och kan ha funnits på samma plats i över hundra år. Jäsningen sker i gamla orörda jäshus där de vilda jästcellerna sitter i jäskar, luft och väggar. Vildjäsningen är en metod som även den bidrar till den höga esterbildningen.
LROK är ett av Hampdens många olika Distillery Marques och står för Light Rum Owen Kelly. ”Receptet” utvecklades 1952 och används för rom med esterhalt mellan 200 och 400 gram per hektoliter ren alkohol, dvs relativt esterrik rom.
Hampden Estate 2010 LROK har lagrats elva år på ex-bourbonfat i destilleriets egna lagerbyggnader. På Hampden säger man att ett års lagring på Jamaica motsvarar en mognadsnivå på fyra års kontinental lagring.
Tomatin är ett fascinerande destilleri med en lite annorlunda bakgrund. Länge var
Bland världens många romproducerande länder talas det allt oftare om Panama. Det
Arran Distillery har varit en föregångare ända sedan starten 1995 då Arran
När George Urquhart äntligen kunde förverkliga sin livsdröm och starta Gordon & MacPhails första egna destilleri blev det överraskande nog det nedlagda och utdömda Benromach som kom i det anrika familjeföretagets ägo.
När affären genomfördes 1993 hade ägarbolaget United Distillers nyligen lagt ner ett stort antal av sina destillerier och av dem som låg i malpåse var Benromach kanske det destilleri som var i störst behov av investeringar. Det stora ägarbolaget, dagens Diageo, överlät Benromach till Gordon & MacPhail för en symbolisk summa. Det blev starten på ett flerårigt renoveringsarbete där i princip hela utrustningen uppgraderades. Fem år senare var allt klart och den 15 oktober 1998, kunde en 80-årig ”Mr George” sitta i en fåtölj vid spritskåpet under öppningsceremonin och se på när Prins Charles klippte banden och de första dropparna rann ur pannorna. Sedan dess har mycket hänt.
Benromach har under Gordon MacPhails ledning utvecklats till ett ytterst respekterat destilleri som vunnit åtskilliga priser för sin Old School Whisky i klassisk Speyside-stil. 21-åringen är den äldsta utgåvan hittills från det återstartade destilleriet.
Tomatin är ett fascinerande destilleri med en lite annorlunda bakgrund. Länge var
Bland världens många romproducerande länder talas det allt oftare om Panama. Det
Arran Distillery har varit en föregångare ända sedan starten 1995 då Arran
Det är egentligen osannolikt att en whisky på hela 80-år kan ha överlevt i sitt fat under så lång tid. Men det är något mycket speciellt med Gordon & MacPhails lagerhus i Elgin. I det fuktiga och lite råkalla klimatet i norra Skottland tycks faten kunna bli hur gamla som helst.
Gordon & MacPhail har fått enorm uppmärksamhet för sina tidigare utgåvor av 70- och 75-årig whisky i Generations-serien. Varje lansering har inneburit ett världsrekord i gammal whisky. Nu får rekordet på nytt en putsning när de valt att låta en 80-årig Glenlivet lämna sitt väl inbodda fat.
Prislappen är näst intill astronomisk, men det internationella riktpriset är 110 000 dollar så Systembolaget lockar faktiskt med rena fyndpriset. Någon så exklusiv och dyr flaska har aldrig tidigare sålts på Systembolaget. Summorna är naturligtvis hisnande. Men en sådan här fullständigt unik whisky måste ses som ett konstföremål och kanske även som en finansiell placering. Ser man på whiskyn med ekonomiska ögon blir det egentligen inte konstigare än att någon med mycket pengar köper aktier.
Generations Glenlivet 80 Years Old är lagrad på ett first fill sherryfat och buteljerades vid naturlig fatstyrka på 44,9% den 5 februari 2020, två dagar efter whiskyns 80-årsdag. Fatet renderade 250 flaskor på 70 cl. Flaska nummer ett auktionerades nyligen ut av Sotheby’s i Hong Kong. Köpesumman på 1,5 miljoner Hong Kong-dollar (motsvarande ca 1,7 miljoner SEK) doneras till välgörenhetsprojektet Trees for Life.
För den som är sugen på att köpa en flaska gäller det att vara snabb på knappen. Endast ett exemplar av de 250 kommer till Systembolaget.
Tomatin är ett fascinerande destilleri med en lite annorlunda bakgrund. Länge var
Bland världens många romproducerande länder talas det allt oftare om Panama. Det
Arran Distillery har varit en föregångare ända sedan starten 1995 då Arran
Läs mer om producenten
Dai Nippon Kaju Kabushi Kaisha betyder det stora japanska juicebolaget. Det otympliga bolagsnamnet valde paret Rita och Masataka Taketsuru 1934 när Masataka lämnade Suntory och äntligen kunde starta sitt eget Yoichi Distillery på Nordön Hokkaido.
Nikka Taketsuru Pure Malt är en hyllningsbuteljering till Nikkas legendariske grundare Masataka Taketsuru. Mannen som tog whiskytillverkningen från Skottland till Japan för snart 100 år sedan.
Pure Malt Whisky består av maltwhisky från två eller flera destillerier, medan Single Malt Whisky kommer från ett enda destilleri. Vatted Malt är en äldre benämning av denna typ av whisky, numera används dock oftast benämningen Blended Malt Whisky.
Taketsuru Pure Malt blandas av huvudsakligen sherryfatlagrad singelmalt från destillerierna Yoichi och Miyagikyo, där Miyagikyo utgör störst andel.
Tomatin är ett fascinerande destilleri med en lite annorlunda bakgrund. Länge var
Bland världens många romproducerande länder talas det allt oftare om Panama. Det
Arran Distillery har varit en föregångare ända sedan starten 1995 då Arran
Läs mer om producenten
Gordon & MacPhail är ett anrikt, familjeägt whiskyföretag baserat i Elgin i Speyside. År 1895 öppnade de två vännerna James Gordon och John Alexander MacPhail en liten speceributik på South Street där de sålde te, kaffe, vin och andra importerade delikatesser.
Islay är den sydligaste av öarna i de inre Hebriderna. Islay ligger norr om Nordirland med Kintyrehalvön på det skotska fastlandet i öster. Norra delarna av Islay är bergiga och söder därom breder ljunghedarna ut sig. Ungefär en fjärdedel av öns yta utgörs av djupa svartblå torvmossar.
Längs Islays Sydkust ligger ”The Kildalton Three”, Ardbeg, Laphroaig och Lagavulin. Fram till 1983 fanns också Port Ellen lite längre västerut utmed samma kust. Port Ellen är idag ett mälteri, men det finns långt gångna planer på att återuppliva destilleriet. Utmed norra kusten finns Bunnahabhain och Ardnahoe medan de västligaste destillerierna är Kilchoman och Bruichladdich. Till öns destillerier hör också Bowmore och det största Caol Ila.
Islay blev tidigt ett centrum för whiskyproduktion. Närheten till Irland gjorde att kunskap fanns på någon timmas båtfärd. Man talade dessutom gaeliska och kände stor samhörighet med Irland. Dessutom undgick Islay att omfattas av de första maltwhiskylagarna vilket gjorde att ön blev ett skatteparadis som lockade investerare från fastlandet. När myndigheterna senare försökte få kontroll över produktionen gjorde det avlägsna läget att kontrollanter i det längsta avstod från att inspektera skatteplikten. Det skyddade och tidvis skattebefriade läget innebar att destillatörerna inte behövde bekymra sig för risken att bli påkomna. Man kunde tryggt låta torven pyra i dagar och mätta kornet med massor av fenoler. Den kraftigt torvrökta whiskyn blev tidigt tradition på Islay och är så än i dag.
Islays whisky är den mest smakrika och robusta av all skotsk whisky. Port Ellen Maltings förser i stort sett samtliga öns destillerier med rökig malt. Flera av dem har dessutom gammaldags maltgolv och torvtorkar malten i kölnor med egen torv. Islaywhiskyn präglas i hög grad av en distinkt rökighet med toner av tjära, läder och torv. En stor del av whiskyn lagras på ön och påverkas dessutom av tångsälta och medicinala havstoner.
Skottland är utan tvekan whiskyns hemland, även om konsten att göra whisky kom från annat håll. I Skottland finns de flesta av världens mest berömda destillerier och skotsk single malt har blivit stilbildande för all världens whisky.
Skotsk whisky omgärdas av lagar som ofta kan upplevas som överdrivet protektionistiska, men regelverket har i hög grad bidragit till att Skottland blivit världens ledande whiskynation. Att Skottland är whiskyvärldens epicentrum är i hög grad relaterat till förekomsten av råvaror som torv, korn och källvatten.
Den skotska whiskyn har flera stilar och landet är indelat i olika whiskyregioner, som i någon mån är kännetecknande för den whisky som produceras just där. I Skottland finns omkring 150 destillerier och dessutom ett stort antal fristående buteljerare.
Skottland är också födelseplatsen för blendwhiskyn, flera av världens mest kända blendwhiskysorter är skotska.
Benromach ritades en gång av den berömde destilleriarkitekten Charles Doig och är ett av Speysides vackraste destillerier. Benromach ligger i den lilla orten Forres några kilometer utanför Elgin. Destilleriet grundades 1898 när järnvägen kommit till byn och whiskyboomen rasade som värst. Det var den legendariske och otursförföljde Campbeltown-destillatören Duncan MacCullum som lät uppföra Benromach. Namnet tog han från kullarna Romachs Hills i närheten där destilleriet än i dag har sina vattenkällor.
Benromach byggdes med sällsynt dålig timing, strax efter starten inträffade den ödesdigra Pattison-kraschen som ändade whiskyns guldålder och tystade stora delar av whiskyindustrin. Sedan dess har en lång följd av ägarbyten och långa tider av stillestånd avlöst varandra. När den stora branschkrisen inföll i början av 1980-talet stängdes och avrustades Benromach för gott – trodde man.
År 1993 kunde familjen Urquhart, via den oberoende buteljeraren Gordon & MacPhail, ta över Benromach för en symbolisk summa. Destilleriet var inte mycket mer än ett tomt skal, allt var tvunget att köpas in på nytt, pannor, jäskar, mäsktunnor och så vidare. I oktober 1998, efter flera års förberedelser, kunde Benromach återinvigas under överinseende av Prins Charles.
Gordon & MacPhail, som är genuint sammanlänkat med den skotska whiskyhistorien, beslutade att använda sitt nya destilleri till att göra en klassisk och traditionell old school-whisky. Man röker malten hårdare än brukligt i Speyside, man låter mäsken jäsa ovanligt länge och destilleringen utförs mycket långsamt. Resultatet är en rejält fruktig och halvrökig whisky i en stil som påminner om 1950- och 1960-talets Speyside, från en tid som har kallats ”the golden days of whisky distilling”.
Gordon & MacPhail är ett anrikt, familjeägt whiskyföretag baserat i Elgin i Speyside. År 1895 öppnade de två vännerna James Gordon och John Alexander MacPhail en liten speceributik på South Street där de sålde te, kaffe, vin och andra importerade delikatesser. Affärerna gick bra och snart tog de hjälp av en ung bodknodd, den femtonårige John Urquhart. Den unge mannen visade sig vara mycket ambitiös och fick snart ansvaret för whiskyn. 1915 gick de båda ägarna ur tiden och John Urquhart fick ta över butiken.
John Urquhart hade tidigt etablerat vänskapsrelationer med många av traktens destillatörer. Han hade deras fulla förtroende att sälja singelmaltwhiskyn de producerade. Whiskyförsäljningen blev nu en växande del av verksamheten hos Gordon & MacPhail. Sherry var tidens modedryck. Sherryn importerades på fat och när dessa tömts lät John Urquhart fylla dem med whisky som han lagrade i egna lagerhus. Han lät faten ligga betydligt längre än vad som var brukligt i Speyside. Den långlagrade whiskyn sålde han sedan i allt vidare kretsar.
Verksamheten växte. Under mellankrigstiden hade familjen Urquhart Skottlands största lager av mognande whisky och Gordon & MacPhail blev en spindel i nätet för handeln med singelmaltwhiskyn i Speyside. Ett tag hade Gordon & MacPhail närmast monopol på försäljningen av singelmalt, branschen i övrigt intresserade sig mest för blended whisky.
Gordon & MacPhail har haft en enorm betydelse för den skotska whiskyindustrin. I hög grad är det Gordon & MacPhail som ”uppfunnit” intresset för långlagrad singelmalt. De var också först med att intressera sig för Skottlands whiskyregioner och byggde upp lager med whisky som alltjämt beskrivs som den skotska whiskyns nationalbibliotek. Ingen aktör har lika mycket gammal whisky i lager ifrån ett så stort antal aktiva och nedlagda destillerier. Sedan 1993 äger Gordon & MacPhail även destilleriet Benromach.
Compagnie des Indes som grundades av Florent Beuchet är ett litet franskt importföretag som specialiserat sig på högklassig rom. Namnet är en hyllning till de rederier eller västindiska kompanier som seglade på Karibien. Precis som de gamla sjöfararna som upptäckte nya världar vill Compagnie des Indes upptäcka nya smakvärldar.
Florent Beuchet fäster stor vikt vid rommens olika stilar och karaktär och menar att den moderna industrirommen suddat ut ursprung och nationsgränser. Compagnie des Indes buteljerar en stor mängd romsorter där mångfald i stilar, smak, aromer, och ursprung är kännetecknande. Man är mycket mån om begreppet terroir, alltså de miljöer där sockerrören vuxit och anger alltid dessa på sina buteljeringar.
Compagnie des Indes undviker att söta sin rom med glycerin och andra tillsatser, vilket är vanligt i romindustrin. I stället hyllar man den ärliga, äkta romen och de genuina lite kärva smakerna.
Florent Beuchet är ständigt på jakt efter karaktäristiska romsorter och tar hem faten till Jura-regionen i östra Frankrike nära gränsen till Schweiz. Där lagras de ytterligare en tid innan de blandas eller buteljeras som singelfat.
Jamaica brukar beskrivas som romvärldens Islay. Jämförelsen är ganska relevant. På Jamaica finns flera betydelsefulla destillerier och den brittiska stilen är den av romstilarna som ligger närmast whiskyn. Även klimatet kan vara närmast brittiskt, det är svalare och präglat av salta havsvindar. Jamaicarommen är den mest smakrika av alla romstilar. Den i hög grad potstilldestillerade rommen får ofta jäsa med så kallad Dunder, en typ av surmäsk som förvaras i hålor i marken. Resultatet är en esterrik rom med mängder av smaker, kraftfull, kryddig och robust som en Islaywhisky.
Det finns egentligen få motsvarigheter till den japanska whiskyns framgångar de senaste decennierna. Från att ha varit en kuriositet och i princip obefintlig på den internationella marknaden har den japanska whiskyn formligen exploderat.
Inget annat land gör whisky som i så hög grad är influerad av den skotska. Orsaken till detta är den japanska whiskyns fader Masataka Taketsuru, som skickades till Skottland 1918 för att lära sig allt om whiskytillverkning. När han återvände fick han uppdraget att bygga Yamazaki, som blev Japans första whiskydestilleri och tio år därefter uppförde han också sitt eget destilleri Yoichi efter skotska förebilder. Båda dessa är flaggskepp hos storbolagen Suntory och Nikka.
Vid millennieskiftet såldes årligen färre än 5 000 flaskor japansk whisky i Europa. Några år senare ökade antalet till flera hundra tusen. Det som inledde trenden brukar tillskrivas Suntory som några år in på 2000-talet började marknadsföra alkoholsvaga Highball-drinkar. Whiskygroggen blev högsta mode i Japan. 2003 hade den Oscarsbelönade Hollywoodfilmen ”Lost in translation” premiär. Filmen handlar om filmstjärnan Bob Harris, som reser till Japan för att göra reklamfilmer åt Suntory. Plötsligt syntes japansk whisky över hela världen, och land efter land erövrades.
Till en början var det nyväckta intresset för japansk whisky mest internationellt. Detta skulle förändras i och med tv-serien ”Massan” som hade premiär 2014. Serien handlar om den japanska whiskyns fader Masataka Taketsuru och hans skotska fru Rita, om deras dröm att bygga Japans första whiskydestilleri och deras gemensamma svårigheter. Japan stod stilla när serien sändes och resultatet blev att barer, butiker och lagerhus tömdes på whisky.
Den japanska whiskyn håller genomgående hög kvalitet. Många menar att Japan är det kvalitetsmässigt ledande whiskylandet. Det kan såklart diskuteras, men det finns flera faktorer som gör den japanska whiskyn just japansk.
I Japan är whiskytillverkningen något av en vetenskap. Man går mycket noggrant tillväga och sätter en heder i att göra ett bra jobb och att vara en passionerad yrkesman. Den japanska synen på arbete präglar whiskytillverkningen. Man är extremt noga i alla delar av produktionen.
Japanska whiskytillverkare har inte lika bråttom som på andra håll i världen. Till exempel låter man ofta vörten i mäsktunnan sedimentera, den får alltså stå stilla och sjunka ner till botten för att därefter återföras till toppen till dess att vörten inte längre är grumlig. Den klara vörten gör att mängden bittra skalrester och garvämnen minskar, vilket ger en fruktigare och mjukare whisky.
Japanska destillerier samarbetar inte. I stället gör man all whisky i egna pannor. De stora destillerierna är utrustade med pannvarianter som ihop med olika jäststammar och rökighet producerar sprit med olika egenskaper. Det gör att masterblendern helt kan kontrollera sina egna recept.
Den japanska whiskyn har egentligen inte förrän nyligen kringgärdats av ett mer långtgående regelverk. Detta har både för och nackdelar, men i stället för att styras av en ålderssiffra och andra bestämmelser har de japanska destillatörerna helt kunnat fokusera på smak.
Går man tillbaka några decennier så använde japanska destillerier också en hel del så kallad Mizunara-ek, det vill säga en japansk variant av den asiatiska eken Quercus mongolica. Denna ekart utvecklar en hel del för skotsk whisky ovanliga smaker som exempelvis örnträ, sandelträ och rökelse. Ekfat av Quercus mongolica förekommer numera i mindre omfattning. De är oftare mer porösa och tenderar att läcka under lagringen, men också dyrare på grund av att trä- och möbelindustrin köper upp den ek som finns.
Ännu en betydande skillnad är att japanska coffey- och kolonnpannor sällan matas med mäsk av vete, som i Skottland, istället är majs bränslet i processen. Majs var vanligt i Skottland för 30–40 år sedan, men har i modern tid helt konkurrerats ut av det billigare vetet. En mäsk på majs ger en sötare och fruktigare sprit, vilket förklarar att många japanska blendwhiskysorter, som exempelvis “Nikka from the Barrel” upplevs som synnerligen mjuk och rund i smakerna.
Alla dessa, och säkert många fler faktorer, gör att japansk whisky, trots att den försöker vara skotsk, ändå får sin egen stil. Men lika lite som man kan förklara whiskyns mystik med teknikaliteter, lika lite kan man bortse från platsen, landet, klimatet och kulturen där den skapas. Japan är ett unikt land, så är dess whisky
Den japanska whiskyindustrin domineras av tre stora dryckesjättar. Suntory med destillerierna Hakushu och Yamazaki, Nikka med Miyagikyo och Yoichi samt Kirin Holdings med Fuji Gotemba. Dessa tre storbolag har betydande verksamheter inom flera områden. De äger dessutom skotska och amerikanska destillerier. Suntory är sedan uppköpet av Jim Beam den tredje största dryckeskoncernen i världen, och kontrollerar bland annat Laphroaig, Ardmore, Bowmore, Auchentoshan och Glen Garioch. Nikka äger å sin sida skotska Ben Nevis och andra japanska bolag äger destillerier som Tomatin.
Förutom dessa gigantiska bolag äger fler koncerner japanska destillerier och därtill finns många små entusiastdrivna destilleriprojekt. Man talar om en japansk Ji-whiskyvåg där Chichibus Ichiro Akuto är en föregångare. I dag finns ett 30-tal destillerier i Japan och flera nya varumärken och utgåvor har nått den internationella marknaden de senaste åren.
Dai Nippon Kaju Kabushi Kaisha betyder det stora japanska juicebolaget. Det otympliga bolagsnamnet valde paret Rita och Masataka Taketsuru 1934 när Masataka lämnade Suntory och äntligen kunde starta sitt eget Yoichi Distillery på Nordön Hokkaido.
För att snabbt få ekonomi i verksamheten började man med att tillverka äppelbrandy och andra äppeldrycker, men whiskytillverkningen var från första stund det centrala. Det långa japanska bolagsnamnet förkortades så småningom till Nikka.
Yoichi är bolagets första destilleri. 1969 tillkom även Miyagikyo utanför Sendai och 1989 köptes skotska Ben Nevis. Nikka blev därmed det första japanska dryckesbolag som köpte in sig i den skotska whiskyindustrin. Sedan 1954 ingår Nikka i Asahi Breweries-koncernen
Speyside är en whiskyregion i skotska högländerna i närheten av ett flertal floder, bland annat Spey.
Speyside har den största koncentrationen av whiskydestillerier i Skottland, ungefär hälften (ca 50) av destillerierna som tillverkar single malt whisky ligger här. Normalt har whisky från Highlands och Speyside ganska stor skillnad i smak. Whiskyn från Speyside är oftast lätt, elegant och utan större rökighet. Många av Skottlands mest kända whiskymärken kommer från Speyside, till exempel Glenfiddich, The Glenlivet, Glenfarclas och Macallan. Prefixet glen- förekommer ofta i Speyside och betyder dalgång.
I området finns bland annat floderna Findhorn, Lossie, Livet, Avon, Spey, Bogie och Deveron. Bland destillerier är namn med ”Glenlivet” populära och åtskilliga bindestrecks-Glenlivet finns, varav huvuddelen inte ligger vid floden Livet.
Denna webbplats innehåller information om alkoholhaltliga drycker och riktar sig till dig som fyllt 25 år.
