När Arran Distillery introducerade sina första buteljeringar runt millennieskiftet blev det nystartade destilleriet snabbt omtalat. Vid den tiden var det få som trodde att det var möjligt att starta destillerier. Vågen av nedläggningar sköljde ännu över Skottland och att investera åtskilliga miljoner pund i ny tillverkning när den så kallade ”whisky loch” fortfarande låg bråddjup i lagerhusen var det få som trodde på.

Men Arran visade att det var möjligt, whiskyn var förstklassig och experterna som tidigare tvekat hyllade de unga lanseringarna. Det Arran gjorde på ett sätt som egentligen inget annat destilleri lyckats lika bra med var att haka på trenden med att slutlagra whisky på vinfat. Medan andra mest höll sig till ”säkra” kort som portvins- och sherryslutlagringar tog Arran ut svängarna med lagringar på fat som innehållit tokajvin, champagne, sauternes och lång rad andra vintyper. Resultaten blev mycket lyckade och stilbildande. Ett av de viner som Arran tidigt provade att gifta sin whisky med var Amarone. Det visade sig att just Amarone och Arran blev två stora A. Sedan dess har Arran nästan årligen återupprepat just lagring på Amaronefat.

Amarone hör till de mest robusta och kraftfulla av rödviner. Få andra rödviner är lika smakrika. Amarone kan bara göras i italienska Valpolicella strax utanför Verona i norra Italien. Amarone är ett ungt vin. Det utvecklades på 1950-talet när man fått fram jästsorter som klarade att jäsa ut den höga sockerhalten i torkade druvor. Att göra vin på torkade druvor hade man gjort sedan romartiden, men det söta recioto, som vinet kallades, kunde man först nu jäsa hela vägen till ett torrt vin.

Att låta whisky få en sista mognadsperiod på Amarone-fat är relativt ovanligt och Arran har gjort det till ett signum för sitt imponerande fatarbete.