I början av 1970-talet ökade efterfrågan på maltwhisky i takt med att blendwhiskyn blev allt populärare. Inte minst hade den ökande charterturismen och taxfreebutikerna gjort att whisky blev en stapelvara som man gärna visade upp i sina hemmabarskåp. Blendwhisky satte nya försäljningsrekord och bristen på rökig whisky började bli ett framtidshot för de bolag som inte själva producerade rökmalt. Dessutom skedde många bolagsförvärv, vilket ökade osäkerheten ännu mer. Inför risken att stå utan rökmalt började några elda torv så det stod härliga till. Benriach är ett exempel 1972, och året därpå gjorde Springbank samma sak.

För Springbanks del var det från början ett experiment att själva kontrollera sin produktionskedja av rökig malt. Man gick ifrån sin ursprungliga flerstegsdestillering och kopierade Islaywhiskyn genom att destillera traditionellt två gånger. Något sådant hade aldrig gjorts i Campbeltown.

Man rökte malten hela 48 timmar, vilket var längre än på Islay och dessutom gjorde man det i en stängd kölna utan annan ventilation än skorstenen och sprickor i väggarna. Processen gav en kraftfull och sotig whisky, som skilde sig rejält från den man gjorde på Islay. I början var Longrow – som man döpte whiskyn till efter ett gammalt nedlagt Campbeltowndestilleri, svårsåld – men Springbank höll fast vid stilen.

Den första flaskan lanserades 1985. Det var ingen stormande succé och den stod länge kvar på hyllorna i de skotska spritbutikerna. När så whiskyintresset sköt fart en bit in på 90-talet gick larmet snabbt. Springbanks Longrow satt som en smäck hos de rökfrälsta whiskykonnässörerna och flaskorna blev eftertraktade. I dag hyllas Longrow som en ikon för fastlandsrök, många efterföljare har kommit sedan dess, men Longrow har i mångt och mycket en egen sotrökig och unik stil som älskas över hela världen.

Longrow Peated är en del av Springbanks core range och omkring 10 procent av Springbanks totala produktion läggs på fat för att bli Longrow.