Historien om Yoichi och om hur Masataka Taketsuru förverkligade sin livsdröm har berättats många gånger. Kanske är det rent av en av de mest berättade whiskylegenderna? Dessvärre hamnar Rita Taketsuru, Masatakas skotska hustru, ofta i bakgrunden. Läser man i whiskylitteraturen är det lätt att få intrycket att Masataka var ensam i sin långa strävan att bygga ett eget destilleri. Det var han inte. Yoichi var en dröm som både Rita och Masataka delade. Rita var i högsta grad delaktig.

Det är svårt att tänka sig de svårigheter Rita mötte i sitt nya land. Hennes make vistades långa tider på andra håll, Rita fick själv sköta hemmet och de adopterade barnen – hon kunde inte få egna barn. Hon utsattes för främlingshat, mobbning och till och med stenkastning nattetid mot sitt hem. Hennes mor och familj i Skottland hade hon endast sporadisk kontakt med, och hennes nya släkt i japan ville inte veta av henne. Under andra världskriget anklagades hon för spioneri och hölls mer eller mindre i husarrest av den japanska säkerhetstjänsten. Ändå stod hon obrottsligt lojal vid sin makes sida, sparade varenda yen och gjorde allt hon kunde för att de skulle få bygga sitt Yoichi.

Platsen de slutligen bestämde sig för, efter många år av sparsamhet och uppoffringar, valdes för att den påminde om Skottland. Långt uppe på den bergiga nordön Hokkaido var klimatet som i Speyside med kalla vintrar och varma somrar. De byggde sitt destilleri med inspiration från Longmorn Distillery och började göra sin whisky på skotskt vis.

Än i dag påverkar den skotska grundtanken Yoichi. Inget annat destilleri i Japan gör whisky på samma sätt. Mest omtalat är de öppna koleldarna som ursprungligen har skotsk förebild men som Yoichi numera är nästan ensamma om i whiskyvärlden. Koleldningen innebär att pannorna värms hårdare och att ”kokningen” blir svårare att kontrollera. Det betyder att farten i pannan ökar, destillationen blir mer ”våldsam” och spritångorna som når upp till lynearmen blir fullmatade med ämnen som en långsammare destillation inte skulle låtit passera. Lynearmen i sin tur sluttar nedåt så den mödosamma uppförsbacken som ångorna ska ta sig förbi hos exempelvis Miyagikyo blir istället en rutschkana mot kylaren.

Resultatet blir en fylligare och robustare råsprit än andra destillerier. Yoichi är japans Islay, och den ”skitiga” husstilen älskas av konnässörer över hela världen.

Ursprungligen hade Yoichi bara en panna som tjänstgjorde som både mäsk- och spritpanna. I dag är det sex pannor som var för sig bidrar till att Yoichi kan producera ett förbluffande stort antal whiskystilar, upp till 3 000 varianter enligt destilleriet själva.

Om Miyagikyo är en elegant fullblodshäst så är Yoichi en frustande ardenner. Yoichi blev dragloket när den japanska whiskyn slog igenom på allvar i början av 2000-talet. Lagren var då fyllda med mogen whisky och det var inga svårigheter att hålla en åldersbestämd range. Det gick fram till 2015. Då hade destilleriets whisky blivit så populär att Nikka tvingades sätta klackarna i backen och gå över till en icke åldersbestämd range.

Förra året nåddes vi av glädjande nyheter, Nikka planerar att bygga ett nytt lagerhus vid Yoichi, det första på 32 år, med plats för 7 000 fat. Det betyder att de befintliga lagerhusen börjar fyllas igen och att de skymtas äldre Yoichi vid horisonten. Till dess får vi glädjas åt Yoichis singelmaltwhisky som NAS. Årets utgåva har Yoichis typiska egenskaper, kraftfull, robust och lätt rökig.